Idag har vi firat lilla Maxía som fyller 6 år, och naturligtvis är MAT den allra bästa presenten när det vankas festligheter ! Födelsedagsmat är väl egentligen ingen mat i ordets rätta bemärkelse, det är så'n här portionsförpackning typ Cesar.

80% vatten och resten är bara gelé, några köttslamsor och mumbo-jumbo som smakar och doftar härligt för en hund !

Väldigt poppis när det är lite festligt, alltså tre födelsedagar per år och ibland efter en hundutställning, men aldrig något jag skulle ge som helfoder.

Maxía var glad, och när man står där med skålen i handen och sjunger "Ja må hon leva" så hoppar hon upp och ner av iver !

Gossarna får naturligtvis också av födelsedagsmaten i sina skålar, lite rättvist måste det ju vara.  Nu väntas höst och vinter innan nästa födelsedagsfirande i hundgänget inträffar framåt våren, som inleds med Laban den 14 mars. Innan dess har både jag och Uffe hunnit fylla år.

Vi kan fortsätta med ämnet Laban en stund. I eftermiddags klädde jag på honom utställningskopplet och tränade ett varv i gröngräset, jag ville hemskt gärna veta om jag ska visa honom med koppelstöd och posera honom för hand på utställningen nästa helg.

Med koppelstöd dröjde det inte länge förrän Laban travade på med raska steg, plus att man ju får upp huvudet lite bättre.

Att posera honom för hand var nästan som att forma en bit varmt vax, och det gladde mig att han äntligen verkade finna för gott att acceptera att bli uppställd även på marken. Det har bara tagit sisådär två år. Kommandot "stå" används även vid posering för hand. Men han satte sig så fort jag berömde, och "bra" är inte detsamma som "varsågod" eller "slut". Om igen, och med ett par små justeringar i kommandot och berömmet så stod han som en liten gud och ägde hela världen.

Det är roligt att han äntligen låter sig poseras för hand även på marken, men det känns lite tråkigt att behöva köra med koppelstöd

eftersom han som valp och ung junior visade sig hur snyggt som helst på fri hand.

Men nu får vi köra på det här konceptet, det känns lite som att jag sejfar. Nå, det kanske är till Labans fördel, men sedan gäller det att trimma lite på lydnaden igen. Senast nu i veckan när jag visade lite med honom så märktes det att vi varit på utställning alldeles nyligen, för när vi visade lite linförighet så glömde han sätta sig när jag stannade. Allting annat såg fint ut, men han glömde sätta sig.

Likadant när vi tränade lite rallylydnad strax efter utställningen i Söderåkra. När jag sa "front" så ställde han sig framför mig när han i själva verket ska sitta.

Kanske ingen dum idé ändå att ändra konceptet i utställningsringen, skillnaderna mellan utställning och lydnad blir ju tydligare då..

I går var jag hos min psykdoktor, en doktor av det slag man kan känna förtroende för och lita på. Han är bra, och till skillnad från några av sina kollegor så verkar han inte yrkesskadad. Med yrkesskadad avser jag modellen av psykläkare som verkar vara i större behov av hjälp och terapi än sina patienter.

Under våren fick jag genomgå flera olika tester och undersökningar, för att få veta om vi kan medicinera min ADHD eftersom jag redan äter flera olika mediciner för epilepsi, blodtryck, och njurar, och för att få klarhet i mina symtom på ytterligare en psykiatrisk sjukdom.

Jag hade en känsla av att nyheterna inte skulla vara särskilt goda, men naturligtvis hoppas man ju på det bästa !

Och så satt jag där mitt emot min läkare och inväntade svaren.

Jag kan förstå att det kan vara svårt för en läkare att ge motsatt besked till vad patienten hoppas på, så jag fick be honom att inte linda in det hela, jag tycker inte om sån't. Att få ett direkt och rättframt besked kan förvisso göra ont, men å andra sidan går det över ganska snart.

Det vore högst olämpligt att medicinera mig för ADHD, eftersom jag äter mediciner för min fysiska ohälsa är det direkt farligt.

Det var en jävla smäll att få, tårarna började stiga i ögonen men jag bara TOTALVÄGRAR att sitta där och gråta in public ! Och faktiskt är det bättre att leva ett schyst liv rent fysiskt så länge till det nu varar, än att riskera att alltför tidigt förlora hälsan fullständigt.

Där och då bestämde jag mig därför att ha så roligt jag bara kan !

Undersökningarna hade också visat att jag är bipolär..

Luften gick tillfälligt ur mig, jag behöver verkligen inte mer !

Men okej, jag har varit som jag är i 36 är nu, så då kan jag fortsätta med det i resten av mitt liv, jag kan liksom inte göra något åt det.

Men likadant var det där, det är farligt att medicinera och ge mig litium..

Jag har inget annat val än att acceptera, och samtidigt är det skönt att få veta vad det är för "fel".

Bipolär sjukdom kallas även manodepressiv sjukdom. Nej, jag springer inte runt och sluddrar och dreglar, nej jag springer inte runt och är våldsam, och hittills har jag aldrig haft psykoser.

Men okej, jag har korta perioder då jag mår nästan oförskämt bra, perioder då jag får mycket gjort, och är effektiv.

Sedan är det perioderna då jag mår dåligt och bara gör det allra nödvändigaste för att vardagen alls ska rulla på.

Det vanligaste läget är "beigeläget". Liknar mest det ovan beskrivna, fast jag mår inte lika dåligt. Det är svårt att ta sig för någonting vettigt, och det mesta känns inte särskilt attraktivt. Men lite hundträning kan det ändå bli, det är ett lyft.

Jag brukar inte prata om mina sjukdomar, det får mig inte att må bättre eller att bli friskare, men samtidigt vill jag inte smussla, det känns bättre att vara öppen med det. Folk omkring mig får fortsätta ta mig som jag är, och jag har heller inget annat val än att leva med mig själv som jag är. Men jag hoppades på någon typ av medicinering som kunde innebära ett jämnare känsloliv, humörsvängningarna kan kännas jobbiga att leva med.

Det är fortfarande inget fel på min intelligens, jag är inte korkad eller obegåvad på något sätt. 

Jag är glad åt att ha ett lugnt liv ( men visst blir det lite fart ibland ), det gör saker och ting lite lättare.

Och än en gång, fråga hellre om ni inte förstår, än att spekulera och odla fördomar. Information finns att få här :

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4r_sjukdom

Inofficiell utställning i Tingsryd idag, och den här dagen bjöd på mycket trivsel och glädje !

Carina och Lillemor hämtade mig och Laban vid sjutiden i morse, och vi blev ett ganska rejält gäng !  Carina hade sina egna tre hundar och en extrahund som hon tar hand om ett tag, Lillemor hade sina två med sig, och så var det då jag och Laban. Sju hundar !  Fyra i hundsläpet, två i varsin bur bak i bilen, och lilla Laban i sin lilla blå bur i baksätet. Fem schäfrar, en rottweiler, och en tibetansk spaniel. Plus packning.

YEAH ! Se upp Tingsryd, här kommer vi !

Först skulle Carinas vackra schäferhane DCI ( uttalas "disi" ) bedömas för John-John Johnsson. BIR:et satt som en smäck ! Lite senare gick Carina in med sin fina rottistik Gissa. Det var hennes första utställning, och hon gjorde mycket väl ifrån sig och fick en etta för samma domare.

Sedan blev det en dryyyg väntan. Laban skulle visas för Boo Lundström, som visade sig vara synnerligen långsam i sin bedömning, men jag fick höra att han var noggrann och det var en upplysning som gladde mig !

Vi hade tur med vädret, det var först ganska lagom för en hundutställning, småsvalt men en smula klibbigt.

När det sent om sider blev Labans tur för bedömning så hade det börjat bli varmt. För varmt. Detta är för mig ett orosmoment eftersom framför allt Laban är så värmekänslig.

Trots detta gjorde han väl ifrån sig, domaren blev väldigt förtjust i honom och gjorde honom till BIR ! ÄNTLIGEN !  Detta var Labans första BIR sedan han gick i valpklass, men å andra sidan har broder Piivo varit värsta konkurrenten med sina flotta rörelser, sin kraftfulla utstrålning, och sitt mer glamourösa yttre.

Juniortiken som blev BIM verkar lovande, och jag blev förtjust i henne. Hon såg ut att vara en värdig konkurrent, och det är min förhoppning att se mer av henne med tiden.

Labans kritik är av sådan art som han borde få mer av på utställning med officiell status.

Hane av bra storlek. Maskulin. Utmärkt byggd. Bra huvud och uttryck. Bra bett. Utmärkt överlinje. Fina rörelser. Bra päls. Välpresenterad.

Och ja, det var förstås även kul att som handler få "gott betyg", det var en stund sedan, om jag säger så.

Sedan gällde det att hålla Laban tillräckligt sval för att han skulle orka visa upp sig i gruppfinalen..

Jag hade noterat att det fanns möjligheter att fylla på vatten och svalka sin hund, jag blev också upplyst om att vattnet var väldigt kallt, men en stund innan vi skulle till uppsamlingsringen för att gå in och tävla i gruppen tog jag således min väldigt varma lilla hund och spolade hans tassar i kallt vatten. Det hjälpte en del, och så satte vi oss i skuggan att vänta tills grupp 9 kallades till uppsamlingsringen. Och vad tror ni hände där ? Det tog tid, ganska för mycket tid. Ingen skugga att tillgå, vi stod i solgasset och snart var Laban alldeles uttröttad och varm igen. Jag började fundera på att anmäla oss som icke deltagande i gruppfinalen. Jag tyckte synd om min hund och ville helst av allt ge honom en kall dusch. Men då började det röra på sig, och i det läget kunde jag bara inte avbryta. Det var bara att flyta med. Tyvärr krävdes koppelstöd för att få med sig Laban ordentligt, och små diskreta knyck i kopplet när han ville doppa nosen i backen. För att få med mig honom på bästa möjliga sätt fick jag småspringa, något jag nästan aldrig gör annat än när jag måste hålla igång hunden.

Uppställning. Pose. Det blev lite plock, Laban ville sätta sig, han var jättetrött. Domaren började titta efter vilka han skulle tacka för dagen. Han tittade på Laban just när vi var i det läget då jag måste lyfta upp och ge honom stöd i bakdelen. Satan, nu ryker vi ! Men domaren tackade inte oss, så nu skulle vi fajtas om bästa platsen. Då fick jag en impuls att jag skulle trots allt ta Laban i kopplets halsögla för att få upp huvudet lite bättre. Detta tilltag har Laban aldrig accepterat. Inte förrän nu, då han plötsligt lät mig stura upp hans huvud i pose, och så rättade jag upp honom i bakdelen.

Plötsligt stod han som en gud utan att protestera över mitt tilltag. Han försökte vrida huvudet mot mig, men gick med på att jag lirkade lite så det blev rätt pose igen. Domaren gick fram till hunden till vänster om oss och visade mot fjärdeplatsen. Sedan gick han mot oss och sa att han ville se oss som trea. Jag blev glad, Laban var jättetrött och jättevarm, det var skönt att inte behöva knalla in i BIS-finalen också !  Carina hjälpte mig att bära ut alla priserna, jag tappade Labans koppel men det gjorde ingenting för han följde gladeligen med mig ut ur ringen och hade väldigt bråttom in i sin lilla bur !  Vinnare i gruppen blev en blenheimfärgad cavalier king charles spaniel som såg lika lugnt trevlig, godmodigt svansviftande, och beige ut som jag tycker att cavalierer vanligtvis gör. Cavalierer är verkligen trevliga små hundar, men fansen får ursäkta mig för jag tycker att de är så tråkiga ! De verkar bara flyta med på nå't sätt.

Aj fan, det låter som att det är åska på gång. Måste avsluta lite abrupt ! 

Jag kunde inte låta bli. Det blev en träning för Laban i eftermiddags  

och det blev riktigt bra ! Vändningarna är mycket renare, och kontakten har blivit bättre. Positionen artar sig också.

Men det märks att vi var på utställning nyligen, för i början glömde Laban att sätta sig när jag stannade, och på kommandot "front" gjorde han "stå". Nästa gång ska jag prova att först köra lite lydnad/rallylydnad och därefter ta på honom utställningskopplet och köra en kort utställningsträning. Man kan använda valda delar av rallylydnadsmomenten i utställningsringen, för att göra lite mer av en show så att hunden syns bättre, men det hänger ju väldigt mycket på temperaturen och Labans dagsform.

Nå, tanken på att lägga in ett par rallylydnadsmoment i utställningens enskilda bedömning känns lite skojig, men först och främst måste Laban förstå att skilja på särskilt fyra moment som det är nu. Då framför allt "front" och "stå".

Han ställde sig så fint och såg så alert ut idag, men tyvärr på fel kommando. Likadant har han lättare för högersvängen där han svänger höger och jag svänger vänster mot varandra så han hamnar på min högersida, än den s k tysksvängen där jag också svänger vänster men Laban ska gå höger och passera bakom mig så han kommer ut på min vänstersida. Han tvekar och tappar tempo, att jämföra med högersvängen där han är väldigt flink på fötterna ! 

Kanske blir det ett litet träningspass i morgon också. Jag tänkte att jag skulle ringa och bolla det här med intresseväckande för apportbock i kväll, men det hann bli alldeles för sent, jag vill inte ringa nå'n efter klockan 21 om det inte rör sig om något super-superviktigt eller rent av akut. Förhoppningsvis kan jag slå en pling framåt kvällen i morgon.

Från det ena till det andra aå hämtade jag ut mina nya fina gympadojor idag ! Ett par riktigt bekväma Adidas för endast 349 kronor på Brandos. En liiiten tveksamhet är det dock. Enligt storlekstabellen på Brandos så ska jag ha strl 36. Min normala storlek är 37, men jag ska klippa ner tånaglarna och prova de nya skorna igen. Går tårna fortfarande emot framdelen på skon när jag går så får jag nog ta en liiten funderare på att byta till en storlek större. Men å andra sidan, vi pratade om just detta, så töjer sig skorna efter hand som de används, och byter jag till en hel storlek större så blir skorna istället för stora efter att ha blivit ingångna.

Hostmedicin finns också numera här hemma, men naturligtvis var de billiga träningsoverallerna slutsålda, och naturligtvis glömde jag köpa starka halstabletter. Jag kunde ha köpt en mjukistypad träningsoverall, och den enda överdelen som fanns kvar verkade ganska lagom för mig, men tyvärr fanns inte underdelar mindre än XXL..

Det fanns ännu en variant, men det var hårmagnetvarning på den, och det är inte ett skit intressant !

På Maxi fanns också lite sporttypade kläder, men endast swettisbyxor som kostade 149 spänn !

Till slut gick jag ändå in på Intersport och kollade, men jag måste erkänna att jag kände mig som en jubelidiot när jag pratade med en tjej som jobbade där, och frågade efter plagg i sisådär 250-kronorsklassen ?  Det billigaste plagget kostade 350, och resten hamnar i kategorin fantasisummor. Alltså lämnade jag butiken utan att ha köpt så mycket som ett dammkorn. Jo förresten, utanför Intersport hängde ett gäng träningsoveraller i mjukistyp. De såg så sköna ut, och med tanke på att det omfattade både tröja och byxa av flott stort varumärke så verkade priset ganska ok, och jag började leta efter lämplig storlek. De läckert röda fanns bara i XS, likaså de svarta. Bland de blå fanns det en enda som inte var XS, men å andra sidan så var den en XXXL... 

Därmed var jakten på en skön och ledig träningsoverall till ända, åtminstone för den här gången. Jag får hålla till godo med mina gamla trasor så länge. Apropå det så måste jag snart ut på jakt igen.

Behöver minst två par slitstarka brallor till hösten/vintern. Har bara ett par hundjeans som inte har legat i en fuktig garderob...

Börjar känna mig lite piggare. Är bara rädd att den skrällande hostan kommer att störa handlingen på lördag. Jag måste ju stanna och vika mig dubbel när hostan slår till, för hela bröstkorgen känns som en enda plåga så jag kan inte stå upprätt.

Nå, det återstår att se, det är ju inte lördag än, men i morgon ska jag hämta mina nya gympadojor som jag köpt via nätet. Mina gamla började sjunga på sista versen redan i slutet av förra säsongen, men nu är den stötdämpande sulan fullständigt finito, och nästan helt befriad från allt vad mönster heter.

Sedan blir det med största sannolikhet ett besök på närmsta apotek för att köpa lämplig slemlösande hostmedicin. Därtill blir det starka halstabletter för att lindra den förpiskade klådan i halsen. Slutligen står jag i valet och kvalet att avlägga ett besök på RUSTA för att eventuellt köpa en schyst träningsoverall för 125 spänn. Detta att jämföra med att få hosta upp ungefär åtta gånger mer för att knalla in på närmaste sportbutik och köpa sig en Adidas eller Nike dito.

Träningsoverall kan man ha i alla möjliga lediga situationer, men framför allt är den bekväm att röra sig i. Det är 20 år sedan jag senast köpte en träningsoverall, däremot har jag ett par mjuka och sköna mysoveraller, en blå som har mäktiga 17 år på nacken ( lite sliten, men hel och ordentlig ), och en kanariegul ( lite urtvättad nu ) som jag köpte splirrans ny och oanvänd på second hand för 12 år sedan.

Med tanke på hunderiet så föredrar jag dock praktiska och funktionella kläder, typ fritidsbyxor med rejäla benfickor, och jackor med rejäla fickor som rymmer allt man kan tänkas behöva som hyfsat aktiv hundägare. Skorna är förstås också viktiga. Under sommarsäsongen vill jag ha ett par ordentliga gympadojor, och under vintersäsongen ska det vara ett par slitstarka och rejäla skodon som står pall för regn, lera, snö, och slask. Bäst är utan tvekan ett par gamla hederliga M90 kängor, fötterna hålls både torra och varma iklädda ett par raggisar och nerstuckna i ett par såna kängor.

Tyvärr är dess sula limmad, och när den släpper är det tyvärr bara att slänga kängorna. Vet inte om och i så fall var det går att få tag i ett par. Minns att Ö&B hade militärt överskott, däribland kängor, men det är ganska många år sedan. I dagsläget har de inget sådant.

Trots det under dagen risiga tillståndet ville jag ut och träna hund.

Jag funderade och funderade. Skulle jag orka med ett lydnadspass ? Om ja, skulle det bli bra med tanke på hostpauser i tid och otid ? Tveksamt.

Men en spårövning då ? Det kunde väl vara bra att göra något ?

Efter två sekunders funderande på spårövning slog jag även den tanken ur hågen, hunden skulle bli störd av att ha en hostande och nysande matte bakom sig.

Ok, är det något mer vi behöver göra ? Operation intresseväckande för apportbock har inte utövats på ett tag, men det vill jag bolla med mina mentorer innan jag sätter igång igen. Budföring är inte helt lätt att få hjälp med eftersom jag är väldigt solo på hemmaplan, och dessutom är jag nog snart idiotförklarad som håller på som jag gör.

Hopp över för ändamålet korrekt hinder kan vi bara träna ute på klubben.  Sist gick det ju jättebra, Laban hoppade både över och tillbaka utan krusiduller. Det svåra är inte att få honom att hoppa tillbaka, det svåra är att få honom att hoppa från mig, där behöver han lite hjälp.

Det verkade inte finnas någon utväg i de momenten heller just nu, således började jag grunna på annat.

Då fick jag en idé ! Varför inte läsa på lite om rallylydnadsskyltarna, och läsa in mesta möjliga av dem ! Sagt och gjort, SBK:s hemsida nästa och klicka på rallylydnad. Skyltar. Nybörjarklass.

Även här är det en del som Laban och jag behöver öva på, men många av momenten kan vi träna på hemma, vi behöver ingen medhjälpare och förvisso har jag ännu inga skyltar, men om jag läser in dem och skriver ner en bana på ett papper så kan vi träna på bara momenten ( utan att följa den tänkta banan som är nedtecknat på ett papper ). Lydnaden som sådan är ju densamma, det är momenten och i viss mån även perfektion i utförandet som skiljer lydnad från rallylydnad.

Så jag läste in så många som möjligt av skyltarna, och de jag främst kom ihåg skrev jag ner på papper och byggde en bana.  Den såg kul ut !

Så klart att man ska bli förkyld nu ! Uffe åkte på en praktfull förkylning i helgen, och med tanke på att det är utställning i Tingsryd på lördag, så försökte jag akta mig och undvika att komma för nära.

Men faktum kvarstår : Uffe behöver bara komma hem och snörvla och nysa så åker jag också på det.

Det blir ju inte lättare av att han t ex smakar av såsen till middagen, och använder samma sked två gånger, hostar och nyser rakt ut i luften.

Usch, sån't har jag svårt för.

Så nu sitter jag också här och hostar, nyser, och snörvlar. Vitlöken kommer att gå åt under de kommande två dagarna, jag tycker att det hjälper. Fast egentligen skulle jag börjat min vitlökskur senast som igår, då pressade jag bara ett par klyftor på pizzan vi hade till middag.

I kväll hade vi bandspagetti och het kryddig köttfärsröra. Det blev förstås extra vitlök på min portion,  jag vill så gärna komma till Tingsryd på lördag, och då vill jag inte känna mig som en rugguggla !

Och jag vill inte heller riskera att smitta ner Carina och Lillemor, men eftersom man är "farlig" och som mest smittsam under de tre första dygnen så tror jag det är ganska riskfritt för deras del.

Men nu måste jag ut och rasta hundarna, och sedan ska jag försöka få några timmars sömn.

Jag är nöjd med den här dagen och anser mig berättigad att vara lite "uppnäst" ( = stolt, mallig ).

Laban har fattat hela grejen med träningspromenaderna, men det händer att han "glömmer" och blir som uppslukad av en doft e d.

Fick ett hundmöte på dagens träningspromenad. Laban iakttar den nyfiket och de får ögonkontakt. Matte säger "nej", släpper kopplet och fortsätter rakt fram fast i lite raskare tempo. Laban springer till matte, den andra hunden är plötsligt inte lika intressant. Fast när han följer med matte kan han ändå inte låta bli att vända på huvudet och titta efter den andra hunden.

Har börjat lägga in lite lydnadsmoment i träningspromenaderna. Idag var det lite förighet på schemat, och Laban var riktigt duktig !

Det ska vara roligare och intressantare att vara med matte än att ha järnkoll på omgivningen. Han HAR blivit bättre, han sprätter inte iväg likadant i kopplet, det ÄR lättare att dra till sig hans uppmärksamhet. Han lugnar ner sig, även att det kan ta ett tag.

Så småningom ska jag även lägga in lite rallylydnadsmoment.

Det börjar märkas på honom även när jag tar ut hela gänget på rastning. Han lugnar snart ner sig och sprätter inte iväg på samma sätt, det är lättare att få kontakt med honom. Detta påverkar även de andra två i positiv riktning. I eftermiddags blev det lite roligt när vi var ute och rastade, vi mötte en grannkvinna i 55-årsåldern som i likhet med många andra är väldigt förtjust i hundarna. Hon vill så gärna ha en hund, men det får vänta tills hon går i pension, och då vill hon gärna ha en tibetansk spaniel. Så vi pratade om rasen, och jag berättade vad jag brukar göra med mina tre. "GÅR det att träna dem ?", frågade hon mig, och utan omsvep direkt från hjärtat svarade jag henne att det går alldeles utmärkt att träna en så'n här.

Jag erbjöd mig att visa och sträckte över Maxías och Piivos koppel till henne. Laban blev glad och visade finfin förighet, vi visade även ett par rallylydnadsmoment eftersom kvinnan hade frågat vad rallylydnad är för något. Piivo ville också hemskt gärna få en "svängom", så jag sträckte över Labans koppel och körde helt kort lite förighet även med Piivo. Det var det mest perfekta den hunden har gjort i hela sitt liv, bortsett från att han glömde sätta sig ner när jag stannade.

Strax efter var kvinnan tvungen att gå vidare, och det samma gällde för oss.

Det här blev en riktigt bra dag, i morgon finns det också planer på träning och aktivering.

I min hundvärld finns inget "det går inte", och jag kan ventilera lite här, men att babbla en massa gör ingen nytta.

Det är träningsresultaten som får tala för sig själva. Rätt och slätt.

Lite nerslagen just nu. Av och till jobbar jag som ett svin för att bibehålla, och hemskt gärna förbättra, god lydnad och för det mesta fina träningsresultat. För tillfället är det mycket följaövningar.

Laban är duktig, han är faktiskt riktigt duktig. Jag behöver inte skämmas för min lilla Laban, jag gör mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt. Helst ska det bli bäst. Vi har ännu inte uppnått grad tävlingslydnad, men skam den som ger sig.

Sååå, varför allt detta "det går inte" ?  Jag bryr mig inte ett skvatt om att en del kontakter i tibbevärlden hänger upp sig på just de orden.

To de´?, säger jag bara om det. Jaha, och varför skriver jag detta om jag nu inte bryr mig ett skvatt ? Jo, för jag tänker "vi får väl se". Jag kör mitt race med min lilla Laban. Vi är ett rätt bra team tycker jag.

Något som taggar mig ännu mer, och som samtidigt gör mig lite ledsen och nerslagen, är samtalet jag och Uffe hade i kväll i ämnet hund och träning av hund. Han har verbalt uttryckt sitt intresse men agerar inte därefter, vilket jag ifrågasatte. Förvisso hade jag anat svaret, men det var fanimej inte särskilt kul att få bekräftat !

Han tror inte på att träna en tibetansk spaniel som jag tränar med min lilla Laban. En schäfer eller annan hund av bruksras kan man däremot gå hur långt som helst med.

Som INDIVID är Laban en aning speciell, skitsmart, och läraktig liten hund som tycker om att göra saker tillsammans med mig.

Som INDIVID kan han ibland slå dövörat till och vara mindre samarbetsvillig. Det är då jag får vända på det så han tror att det var HANS idé att utföra en viss handling.

Som INDIVID kan Laban vara en synnerligen dominant liten rackare som försöker ta kommandot och testa gränserna.

Laban är skottfast. Han artar sig på platsliggning. Han kommer på inkallning. Han artar sig i läggande och sättande under gång. Han artar sig i förighet. Det går att ha honom okopplad i vissa situationer.

Vad är problemet ? Hans rastillhörighet ?

Det Laban och jag lär oss tillsammans kommer till god nytta från den dag då det kliver en schäfervalp över tröskeln.

Uffe har uttryckt sitt intresse i att vara med och träna den.

Det vete fan om jag tror på det !

Men det återstår att se, nu kör jag vidare med min lilla Laban, mer taggad än nånsin ! INGEN ska säga till mig att "det går inte".

Jag känner bäst själv min lilla Laban som individ.