Jag inleder detta inlägg med att rikta ett stort tack till Jenny på Karlskrona Lyckå Ridklubb ( KLRK ) som gav mig lov att använda klubbens tävlingsbana till att ha spårövning med Laban , det var verkligen glädjande !

Tävlingsbanan har gott om utrymme för spårövningar, när jag ser den tänker jag på en viss åker där vi i våras fick börja lära oss spårövningar.  

Själva spårövningen gick ganska bra, lite tveksamheter blev det samt en kort sträcka muskeljobb där jag fick hålla emot och bromsa lite.

Jag kände mig lite nervös när jag förberedde och lade spårövningen eftersom ytan var mycket större och jag skulle vara tvungen att se ut nya riktmärken för att alls ha någon som helst koll på var jag hade lagt spårövningen. Jag höll på att glömma att sätta fötterna någorlunda rakt och ha lite koll på riktningen, annars blir det liksom en enda stor böj från spårflaggan. Jag började inse att jag var nära att göra samma gamla nybörjarfel, och tack vare det lyckades jag också hindra mig själv från att göra just det.

Spårläggningen blev således ganska rak ändå och avslutningsvis gjorde jag en liten vinkel för att avrunda det hela.

Tyvärr hade jag inte hittat någon lämplig plats att binda Laban så att han inte skulle se vad jag gjorde, så det får jag leta lite efter.

Jag hämtade Laban, gick ner mot tävlingsbanan där jag hade lagt selen några meter framför spårflaggan. På med selen, fokusera bort den lilla nervositeten, tömma skallen, släpp fram hunden mot flaggan. Jag höll på att glömma den där viktiga halvhalten och hundens sniff på flaggan, men lyckligtvis insåg jag i tid vilket fel jag var på väg att begå, och Laban sniffade på flaggan precis som han ska göra. Därefter släppte jag honom på spårövningen och när jag var nästan i jämnhöjd med flaggan pinglade det till i bakhuvudet, och för min inre syn såg jag Kjells bistra blick som jag har fått ett antal gånger för att jag har glömt plocka med mig spårflaggan..

Tävlingsbanan är också förbjuden mark att glömma spårflaggan på, och jag vill gärna få använda banan fler gånger.

Jag kom ihåg att plocka med mig flaggan. Glömmer jag den kan en häst skadas eller en maskin gå sönder, och jag vill som sagt gärna få använda banan fler gånger.

Spårövningen gick alltså ganska bra, men det är nog läge att backa lite igen har jag en känsla av.

Lite klokare av mina tidigare klantigheter så tar jag hellre det säkra före det osäkra.

Jag tycker att man ska ha en plan, trots att jag själv inte är jättebra på att ha en plan alla gånger.

Planen med Laban växte fram efter hand, från början var det ju uteslutande utställning och prommisar som gällde, och dödtiden mellan varje utställning kändes som en evighet. Den tiden utnyttjades till prommisar och mys.

Men efter hand som vi började lära oss lydnadens konst började det kittla lite i tävlingsnerven, och från att ha som mål att få en bra vardagshyfs höjdes ribban med tiden till att uppnå tävlingslydnad. Vi är på väg dit, men det är en bit kvar.

Vi fick lära oss spårövningar, och detta blev till något av en passion.

Jag tar inte så hårt på utställningar längre, det är skoj att komma ut och visa sin hund, det är inte hela världen att "åka ut" med VG. Men med de nya reglerna har Laban fått 2 EXC, varav ett med Ck, vilket jag tycker är jättekul.

Men förhoppningen är också att kunna tävlingsdebutera nästa år, och varför ska man göra det lätt för sig ? Det ligger tid och träning bakom varje lydnadsmoment, det kräver tålamod och fantasi.

På en utställning glider man runt i ringen och försöker få sin hund att se sitt bästa ut. Det kan också vara en konst om dagsformen inte är den bästa, eller om man har en hund som behöver lirkas en hel del med.

Jag vill som sagt ställa ut lite också under nästa år. Kruxet med Laban i det läget efter en utställning har hittills varit att han under linförigheten ställer upp sig vid min sida när jag gör halt. Han skall ju sätta sig ner ögonaböj vid en halt. Det blir nödvändigt att ge stödkommando. SITT.FOT Det tar ett tag, och här handlar det om MINST två veckor innan jag kan banta bort stödkommandot sitt.

I utställningsringen använder jag inga andra kommandon än KOM och STÅ.

Samtidigt som jag gärna ställer ut honom känner jag mig tveksam med tanke på beteendet som uppstår under lydnadsträningen efter en utställning. Jag tror därför att han bara bör ställas ut ett fåtal gånger under en säsong.

Uffe och jag är lite oense där. Han vill komma ut mer på utställningar och föreslår att vi väntar med schäfer ännu ett år. Visst vill jag också komma ut lite mer, men med tanke på ovan redan beskrivna och att jag samtidigt har tävlingsambitioner så vete katten om jag vill åka på fler än 3-4 utställningar per år, och när det kommer till Laban så handlar det huvudsakligen om rasspecialer eftersom domarna är just rasspecialister med egen uppfödning av tib spaniel.

Och dessutom vill jag hinna med lite mer medans kroppen ännu hänger med, innan jag ligger på dialys och riskerar att bli ett halvdött kolli. Jag hoppas som sagt kunna tävlingsdebutera med min lilla Laban, jag vill uppfostra och dressera schäfern till att starta på de prov och tävlingar jag inte får delta med Laban eftersom han inte är av bruksras.

Ett år är värdefullt. Jag har inte tid att vänta, och det är ett av de ytterst få saker jag säger "det går inte" om.

Schäfervalpens entré är inte särskilt långt borta, men det finns alltid detaljer som måste klaffa.

Först och främst ska tiken paras, därefter återstår att se om det tar skruv d v s tiken blir dräktig. Blir hon dräktig så återstår bara att vänta på nedkomsten och hoppas att allt går bra. Avel innebär alltid vissa risker.

Sist kommer två intressanta frågor : hur många valpar det blev och vad det blev för könsfördelning.

Vi vill ju ha en hane. Med tanke på att majoriteten av områdets alla hundar är just tikar så vore det lämpligast med just tik, det där med att tikar anses vara lättare tror jag inte ett skit på eftersom jag har sett att det är högst individuellt. Jag tänker på Britt-Christines Jajja, jag har fått berättat för mig om hur Ricci var i yngre dagar, och jag upplever Xoxi som "hårdare". Starka tikar, liksom Yanni som jag har spanat in som mor till den kommande valpen. Jag är mycket förtjust i Yanni och har ju lärt känna hennes son Kenzo lite grann.

Han är väldigt trevlig och "lagom", det är inte för mycket eller för lite av någonting hos honom. Hans två kullbröder verkar också väldigt trevliga.

Här hemma finns två små anledningar till att det inte känns lämpligt med tik. Den ena heter Maxía. Hon känner sig hotad och blir väldigt tjurig och obstinat när den andra tiken börjar löpa, och det kan därför uppstå en konkurrenssituation eftersom en tik i löp blir dominant. Den andra anledningen heter Laban. Att under minst tre veckor dela av tik och hane på grund av löp, att under den tiden ha Laban gnällande och pipande i stort sett dygnet runt känns inte särskilt attraktivt.

Kanske hade det varit möjligt om vi bott i hus och haft större möjligheter att dela av hundarna.

Löptik drar till sig hanhunden som i detta fallet är Laban. Maxías Laban som ingen får "stjäla" från henne, och ve den som försöker !

Det känns inte heller särskilt attraktivt.

En hane löper inte rent fysiskt, men den kan "löpa" året om. Kom ihåg att majoriteten av områdets hundar är tikar. Men, även beroende på hur hanen är funtat förstås, risken för konkurrens förefaller ganska mycket mindre. Maxía får ingen konkurrent om "sin" Laban, och Laban själv sitter inte och piper och gnäller eftersom ju en hanhund aldrig löper fysiskt. Å andra sidan kan en hanhund ha en stark könsdrift, det förekommer ju hanar som sitter och tjuter och/eller matvägrar  så fort det dyker upp dofter av löptikar. .

Men för husfridens skull känns det lämpligare med en hanhund ( som förhoppningsvis inte är som i exemplet ovan ).

Nu ska Uffe och jag bara komma överens om det andra, schäfer eller mer utställning nästa år.

I eftermiddags tog jag ut Maxía och Laban på en härlig långprommis i det kyliga men soliga vädret.

Långprommisar blir det tyvärr inte så mycket av längre, ryggen håller inte för dagliga långprommisar  någon längre tid, och det är lite pusslande med att ha fyra hundar med olika behov.

Laban ska tränas någorlunda regelbundet, och även Piivo i viss mån, lilla Maxía älskar att få leka med bollen, och gamle Bhernard orkar inte lika mycket längre.

Idag fick Piivo gå i lag med Bhernard, de två skulle få vara hemma tillsammans när jag tog ut Maxía och Laban.

Vi gick Augerumsvägen, AWA-vägen, Gästgivarevägen ut mot Riksvägen. Vidare passerade vi Ekebacken, och marscherade vidare ner mot Vedebylund. Jag tänkte att vi skulle gå in på Djurkompaniet och köpa lite promenadgodis och kanske någon typ av tuggis.

Inne i butiken pratade jag lite med tjejerna som jag känner lite grann, och vi pratade förstås hund.

Jag visade rallylydnadsmomentet "tysksvängen" för dem, och jag måste säga att Laban skötte sig alldeles utmärkt från början till slut ! Det enda var att jag fick rätta in honom första gången jag sade "fot", men andra gången blev det korrekt, precis som resten av "showen", och snabbare sättande vid halt har nog Laban aldrig gjort !  Å andra sidan har han inte fått någon träning på fyra dagar, så han var onekligen motiverad och med på noterna, det roliga var också att jag inte hade en endaste liten godissmula på mig men desto mer kel fick han ju för sin fina insats, och det verkade han bli jätteglad över ! Det är alltså läge ( ehh, snarare hög tid ) att banta godiset i träningen.

Tjejerna tyckte att Laban var jätteduktig, och det ÄR han ju !

Vi pratade en stund till innan jag plockade ihop hundarna och fortsatte prommisen.

Uppför backen, passerade Amiralen Zoo, vårdcentralen, OKQ8, Ö&B, hårsalongen, Pastabaren, spelbutiken, och så kom vi till Fridhem.

Där började Maxía krokna, men Laban var fortfarande på alerten, och det var han även en ganska bra stund efter hemkomsten.

Ibland undrar jag varifrån han får all sin energi ifrån ? Vi hade ju trots allt gått en ganska rejäl runda, särskilt när man tänker på att det handlar om dvärghundar.

I morgon måste jag ta tag i lite städning här, och så får det gärna bli lite träning eller spårövning. Vi får se.

Som sagt, Maxía och Piivo är inga krusiduller att klippa klorna på, men lillefis Laban är en helt annan femma.

Sedan förra veckans katastrof ( även om jag "vinner" så känns det som en katastrof ) har jag funderat en del och tänkt tillbaka.

Ursprungligen fick jag rådet att hålla fast hunden, och när den lugnat ner sig klia den på magen. Detta gjorde jag om så det skulle passa Laban, så jag mjukade upp det lite och uteslöt delen med att hålla fast.

Laban fick först SITTA i mitt knä, och efter hand som han blev tryggare med det kunde jag börja lägga honom på rygg över mitt knä.

Det började gå riktigt bra. Sedan kom första bakslaget och jag fick börja om från början. Lagom till det började gå riktigt bra igen kom nästa bakslag i form av att det uppstod onödig stress omkring oss där vi satt, och därmed fick vi börja om från början igen.

Tredje bakslaget kom efter incidenten med grannens rottis, men tack vare Carina och hennes rottis Gissa övervann Laban snabbt det betingade osäkerheten för rottisar.

Men vi fick på nytt börja om från början med kloklippningen, och sedan dess har mina stackars händer fått ta emot ett antal bett.

Vid ett par tillfällen har det varit otäckt nära att betten har träffat ansiktet. Det hela kändes hopplöst ! Situationen blev ett ångestfyllt nödvändigt ont, en fight varenda gång. Jag hade mer eller mindre omedvetet gått in för att hålla fast min rytande och skällande lilla hund bara för att klorna skulle klippas no matter what !

För ett tag sedan såg jag ett videoklipp med Fredrik Steen, hundcoachen.

Han visade hur mysigt man kan göra det för hunden när man klipper dess klor. Gos före, under, och efter kloklippningen. Hunden ska fortfarande ligga på rygg, och Fredrik Steen visade med sin då 10 veckor gamla chihuahua som han placerat på rygg i sitt knä.

Det var ungefär så där jag hade gjort tidigare, men kommit ifrån.

Den stora funderaren kom efter förra veckans katastrof, och jag tänkte att jag absolut måste försöka igen, det får ta den tid det tar.

Gosestund har det ju alltid blivit EFTER kloklippningen, däremot inte före och under.

Det enda kruxet idag var att fånga in Laban, och till slut gick jag för att hämta mina handskar, det skulle göra mindre ont när han satte garnityret i mina händer och jag skulle inte känna mig lika tveksam att plocka upp honom bakifrån soffan, p g a vetskapen att det skulle göra ont och kunna orsaka skador på händerna..

Jag hade uteslutit tanken på säkerhetsåtgärden munkorg, den får ligga kvar och skrota i lådan, eftersom den utan tvekan skulle förstärka Labans osäkerhet. Alltså sträckte jag ner mina behandskade händer bakom soffan för att plocka upp min vid detta laget vettskrämda hund som snabbt placerade sitt garnityr i min vänstra tumme. Jag blev väldigt glad över min smarta idé att använda handskar, för även med dessa på så nöp det till ganska rejält. När Laban lyftes upp på min arm slutade han morra och vråla, men han var stel som en pinne. Jag tog lugnt av mig handskarna och satte mig i soffan med Laban i knät. Den lilla kroppen skalv våldsamt och jag försökte lugna honom med dämpade signaler. Mobilen började pingla, det var nödvändigt att svara eftersom det var Uffe. I det här läget Laban och jag befann oss är det vanligtvis döden i grytan att öppna klaffen för att säga något. Börjar jag prata så förstärks Labans osäkerhet. Men det gick bra, samtalet var ultrakort och jag höll ett lågt och mycket lugnt tonfall.

Tio minuter senare slutade Laban skälva, men kändes fortfarande spänd. Jag kliade honom mellan skulderbladen och han började slappna av lite mer. Så där satt vi en stund innan jag mjukt och lugnt ändrade hans position så han satt rakt fram. Jag plockade lugnt med hans tassar innan jag vände honom åt höger och fortsatte plocka med hans tassar. Efter en liten stund lyfte jag honom och lade honom lika lugnt på rygg över mitt knä. Han varken sade eller gjorde något. Klia mage, plocka tassar. Tog fram klosaxen och höll den i handen jag kliade honom på magen med. Den lilla kroppen blev allt mjukare och det började bli dags att börja klippa.

En klo åt gången, lugnt och fint följt av kliande på magen. När Laban ville komma upp slutade jag klia honom, och när han var lugn blev han kliad igen. Lugnt och fint hela tiden. Mobilen ringde igen, jag tänkte att det är nog pappa, men det vore förenat med kapitalt misslyckande om jag tog samtalet. Det fick ringa, jag kunde ringa tillbaka när jag var klar.

Goset fortsatte en stund efter kloklippningen var klar, för första gången på flera månader hade proceduren avlöpt lugnt och helt tyst förutom radion och teven i bakgrunden, och klippljuden från klosaxen. Efter en stunds gosande släppte jag upp Laban som hoppade ner på golvet och ruskade på sig innan han pilade in under soffan.

Så skönt det känns att ha sluppit fighten som annars skulle ha uppstått, och hädanefter kör vi gosestilen när det är dags att klippa klor !  Från det att jag lyfte upp Laban på armen till han var färdig hade det tagit 35 minuter, men det var väl värda 35 minuter för att få det fina resultatet. 

Jag provade även på Maxía som kan vara lite sprattlig när det är kloklippning. Det blev avsevärt mycket enklare, och det sparar mina händer en hel del.

Solen skiner, det är bara 10 grader varmt och perfekt läge för ett träningspass.

Frågan är bara VAR jag ska lägga träningen.

Det börjar bli dags att leta nya träningsplatser, och jag tänker mig Fridhem, Afvelsgärde, eller ridskolan.

Funderar närmast på ridskolan, ska kolla på deras hemmis så de inte har tävlingar idag, annars kanske jag kan nyttja paddocken till att köra lydnadsträning. Naturligtvis får jag kolla upp om det är ok, ridskolan är mån om sina ägor och ytor ( som egentligen tillhör kommunen ).

En gång i tiden var jag själv en aktiv hästtjej och medlem i ridklubben.

Många år sedan nu.

Dags att kolla deras hemmis !

Lucnez Confiture de Bhernard, "Bhernard", "Bän-Bän", en 13 år gammal herre som tillhör min bror, och min lilla harpa "Maxía", Bio-Bios Guinevere In Pomp, namngiven efter min älskade SE UCH SE V-03 Triprima Pomp And Circumstance, "Pompe". Han och Maxía gav kennelprefixet In Pomp's, som vi tyvärr aldrig kommer att använda.

Läckra halvbrorsorna Lill Tibben's Amadeuz Sky High, "Piivo", och finske Vanessan Gösta, "Laban". Snygga och glamorösa Piivo har vunnit R-CACIB, den vackra och mer lagom Laban har vunnit Ck. Deras pappa är den superhärliga och oerhört speciella SE UCH FI UCH Lilla Lejonets Eskil. 

Idag tog jag ut bröderna Eskilson för lite lydnadsträning. Det har ju varit fokus på spårövning ett tag, men nu när det har blivit två så bra resultat tänkte jag pausa lite och lägga fokus på lydnaden.

Piivo är inte på humör, det märks tydligt eftersom han bara tjurar och agerar Motvalls käring. Det gick segt under hans träning, dock visade han en fin inkallning och det gladde mig ! Hans läggande var sisådär, han vill gärna sätta sig upp, men till slut blev det rätt. Berömmet kommer lugnt när han har lagt sig, och beröm med godisförstärkning får han först när han ligger kvar.

I lydnaden är han väldigt godisstyrd, men i nosarbetet ser det helt annorlunda ut.

Laban hade en hel del överskottsenergi att få ur sig. Det är ett par dagar sedan de senast fick traska av sig lite ordentligt, gamle Bhernard orkar ju inte lika mycket längre så när han är här blir det 30-minutersrundor.

Redan igår kväll började Laban streta iväg på rundan, en tydlig signal på att det är läge för lite aktivering.

Den energin var helt perfekt att använda sig av idag ! Linförigheten var nästan perfekt, tempoväxlingarna gick utmärkt, och jag kunde inte be om mycket mer i det fria följet !

Han utförde det hittills snyggaste läggandet under gång, och det gjorde han faktiskt hyfsat snabbt dessutom !

Sättande under gång fick vi göra om, det blev slarvigt och eftersom han reste sig så måste jag ha varit otydlig.

Kommandot STÅ har han ju fått i sig redan i späd ålder, så det kan han åtminstone i utställningssammanhang, och nu börjar det fungera även i lydnaden. Samma kommando, samma betydelse, men olika utföranden och i olika sammanhang.  På utställning ska han stå framför mig, och i lydnaden ska han stå på min vänstra sida.

Inkallningen var riktigt snygg idag, snabb reaktion och högt tempo.

Han vill gärna sätta sig framför mitt vänstra ben, och jag vill att han sätter sig rakt framför mig. Vi fortsätter fila på den detaljen, jag har letat lite i minnesbanken och hittat anledningen till varför han nu sätter sig framför mitt vänstra ben. Förvisso ganska prydligt, men ändå..

Han har således fått tömma ur sig, lillfisen Laban. Han ligger just nu längst ner i bokhyllan och sover som en stock.

Jag gillar att studera hundarnas signaler, och tycker att etologi är ett synnerligen intressant ämne. Man kan lära sig en del av att studera sin egen hund, hur den agerar i olika situationer och hur den interagerar med andra hundar.

I förrgår tog jag mitt lilla gäng med till min vän Ulrika. Hon har en dobberman som heter Foppa och är i samma ålder som lilla Laban, det skiljer endast sex veckor mellan dom men att de två är i samma ålder verkar inte ha någon betydelse.

Senast vi umgicks med alla hundarna ihop var förra sommaren då Laban och Foppa var lite drygt ett år gamla. Då, precis som i förrgår, satt vi i utemöblerna i Ulrikas inbyggda trädgård. Jag säger inbyggd, det är typ plank runt om med en dörr mot husets framsida och en mot baksidan. Området är ett tättbebyggt villaområde.

Foppa agerade ungefär likadant i år som i fjor, Piivo och han är lika idiotsnälla av naturen så risken för ev konflikter är mikroskopisk.

I fjor var Piivo väldigt vänskaplig mot Foppa, han lade sig på rygg och lät den större hunden sniffa av läget. Piivo verkade väldigt oberörd och låg sedan huvudsakligen och sov i trädgårdssoffan.

Laban var vettskrämd och flydde runt med jämna mellanrum, en gång lyckades han ta sig ut på baksidan av huset, men lyckligtvis fick vi fatt i honom igen.

Maxía var mycket demonstrativ, hon verkade tycka att den stora klumpedunsen skulle hållas jävligt kort, så hon till och med flög på honom ! Stackars Foppa studsade ett par meter rakt bak, landade i Ulrikas pionbuske och såg nästan skräckslagen ut. Ja, det kändes bitvis lite rörigt men blev lite lugnare efter hand som tiden tickade på.

Men i år var alla hundarna ett år äldre, Piivo har kastrerats, och Laban har vuxit till sig mentalt. Maxía är som hon alltid har varit.

När vi släppte ihop hundarna var det till min stora förvåning Piivo som var nära på vettskrämd, han tog skydd mellan mina fötter där han satt och skakade. Laban försökte först klättra upp för mina ben, men när han inte fick stöd blev han tvungen att möta sitautionen själv så han spände ögonen i Foppa som enbart fortsatte göra sig till.

Men lilla prinsessan ragata absoluta började precis som förra året att läxa upp stackars Foppa som nu höll på att slå knut på sig själv i sin iver att falla till föga och få leka åtminstone liite grann med de tre små. 

Det var alltså lite liv i luckan en stund, men till slut lugnade det ner sig så Ulrika och jag kunde sätta oss i utemöblerna. Vi kunde huvudsakligen sitta och snacka i lugn och ro, utan att i tid och otid behöva tillrättavisa hundarna. Fast det inträffade också. Laban hade fått fart i självförtroendet, han till och med tippade upp öronen på huvudet och ställde sig "på tå" vid ett par tillfällen. Signalen gick inte att missta sig på ! Likadant Maxías kroppsspråk. Piivo låg i trädgårdssoffan med ängslig blick, Maxía klev mellan trädgårdssoffan, mitt knä, och trädgårdsbordet. Laban låg på plattorna under bordet.

I år var det Piivo som var så rädd att han lyckades fly ut bakom huset, men lyckligtvis fick vi fatt i honom.

Efter en stunds snackande gjorde vi det som vi egentligen skulle gjort från första början : vi gick en promenad med alla hundarna. Ulrikas dotter, som då hade kommit hem från fritids, fick gå med Piivo och jag måste säga att hon har en väldigt fin kemi med hundar ! Laban, som inte bara hade varit stöddig utan även visat lite osäkerhet, fick gå okopplad eftersom det var bilfritt område där vi gick. Jisses, hur i Hälsingland kunde jag våga ha hunden okopplad då ? Jo, en osäker hund med förtroende för sin ägare söker stöd hos densamma och håller sig därför i närheten, och när den söker ögonkontakt dessutom så är det bara till att belöna den delen, för man vill ju ha bästa möjliga ögonkontakt när man tävlar med sin hund ( ett litet tips jag fick en gång )..

Strax innan vi var tillbaka vid utgångspunkten tränade vi på ett par lydnadsmoment. Laban skötte sig fint med linförigheten samt läggande och sättande under gång, Ulrika blev lite missnöjd med Foppas inkallning, han ville resa sig från sättandet och vid själva inkallningen gick han in snett. Sannolikt jönsade han sig, för han har klarat behörighetsprovet ( BH ) för att få tävla IPO.

När vi var tillbaka hos Ulrika satt vi och snackade en stund till, och jag noterade nöjt att hundarna var mycket lugnare.

Min bror och hans hund ( också tibetansk spaniel, en gammal herre på 13 år ) Bhernard har flyttat in bara ett par portar härifrån. Brorsan jobbar, så jag tar hand om Bhernard på dagarna. Väldigt praktiskt att ha bror boende i samma hus, det är bara att gå och hämta hunden så slipper den sitta ensam hela dagarna, och hos oss har den ju kompisar dessutom.

Bhernard är halvdöv, så mina hundar kan ha lite svårt att läsa av honom eftersom han lullar omkring lite i sin egen lilla värld, och han uppfattar nog inte riktigt hela budskapet alla gånger. Han framstår nästan som lite imbecill, kanske t o m lyckligt ovetande. Han låter en hel del, är han nöjd och glad så låter han och åbäkar sig, vill han någonting så låter han för det. Han har en hel del ljud. Börjar han låta när man klappar honom så är det bara att sluta tills han är tyst igen, annars kanske man får klagomål från grannarna.. Dessutom är Bhernard bufflig. Idiotsnäll, gör inte en fluga förnär, men bufflig. Med sin storlek och tyngd har han inga problem att tränga sig fram mellan de andra när det ska hälsas.

För mina hundar kan det som sagt vara lite svårt att förstå Bhernard eftersom han är så speciell. Maxía försöker ibland stöta bort honom, Piivo håller sig lite för sig själv ( det brukar han förvisso göra ändå ), och Laban verkar lite förvirrad emellanåt.

MEN, när Bhernard är här tar Laban på sig den hundliga ledarrollen på ett mycket tydligare sätt ! På hundars vis kan han leka korta stunder med Bhernard, men har den senare lagt beslag på t ex fällen när den har dragits ut från BIA-bädden så har Laban järnkoll på honom. Han visar sig helt enkelt mer dominant än vanligt. När jag är ute på prommis med allihop så har Laban järnkoll, det syns tydligt.

Han hissar upp öronen så de sitter nästan mitt uppe på huvudet, blicken är skärpt, hållningen stram, och han går "på tå".

Han är så rasans vacker, men jag gillar inte riktigt själva grejen !

Märk väl att jag avgudar min lilla Laban, men för den sakens skull får han inte ta sig för stora friheter, hur underbar han än är.

Så det kan kännas som att vi missar lite i harmonin eftersom Bhernard kan vara svår att förstå och läsa av för mina hundar.

Själv kan jag bara försöka styra upp och jämna ut.