Onsdag = kloklippning. SUCK !  Maxía och Piivo är inga problem att klippa klorna på, men lilla Laban är en helt annan femma. Det blir alltid en fight som jag helst vill slippa, och säkerligen vill Laban också det, och den punkten verkar vara den enda vi är överens om i det läget.  

Det har i alla fall skett en förändring som gör det hela lite lättare, det är att han idag till slut valde att komma fram själv. Men det tog en stund, han försökte slippa undan och slank som en vessla längs golven, in under soffan, svisch över golvet och vips in under sängen. Men till slut insåg han alltså att han inte kan fly undan, förr eller senare vinner matte.

Men när jag väl har honom i famnen har vi fortfande en fight kvar, och den fighten kan göra ont om jag inte är på alerten. Idag var det värre än vanligt, när jag satte mig i soffan och skulle lägga ner Laban över knät högg han. Tack och lov hade jag huvudet lite framåtböjt vid sidan av Labans huvud, så bettet tog i min skalle strax ovanför högerörat. Det svider lite, men annars ingen fara. Gissningsvis är där ett par tandavtryck.

Nedläggning av liten Laban är nästa kritiska del, det gäller att hålla ett stadigt grepp i hans nackskinn så att han inte kan kränga sig upp, för då går han rakt mot ansiktet.

Det är ytterst nödvändigt att vara resolut i det läget, man kan inte byta grepp förrän han slappnar av. Men i det läget är han en ulv i fårakläder, förra veckan tuggade han tag i vänster lillfinger och idag lämnade han tandavtryck i höger pekfinger. AJ !

Till slut lugnade han ner sig, och jag kunde klippa klorna. Tyvärr ger såna här fighter en del oönskade reaktioner hos matte. Det händer att kroppen skakar som ett asplöv. Men klorna måste ju klippas ändå, jag kan inte släppa upp hunden förrän allt är klart, jag måste vinna även den biten. När fighten är över och Laban är lugn brukar det inte vara mer krusiduller, då är det bara att klippa. Efteråt har vi nödvändig gosestund, först ska han ligga kvar i knä't och så länge han är lugn så kliar jag honom på magen. Efter en liten stund lyfter jag upp honom i famnen så han vilar sitt huvud mot min axel. Så där sitter vi en stund tills jag tycker att stunden är slut.

Jag upplever att den ovan beskrivna situationen har blivit värre sedan incidenten med grannens rottis. Innan dess var det oftast ingen stor grej att lägga Laban på rygg över knä't för att klippa klorna. Lilla Laban är helt enkelt väldigt osäker i situationen att bli nerlagd på rygg.

Funderar på att även ha gosestund före själva kloklippningen, kanske skulle det avdramatisera situationen för honom ? Ska prova snarast, och kan börja med att ha gosestund utan att klosaxen är inblandad. Funkar inte det så får jag väl köpa mig en så'n där hockeymask och stålhandskar, och sätta munkorg på hunden.  

Men innan jag beskriver enligt rubriken så svär jag lite över att inte ha kunnat ladda upp filmen på DCI's MT här.

Uppladdningen tog mellan 5 och 6 timmar, och när filmen väl verkade vara uppladdad så satte jag mig gladeligen framför tangentbordet för att lägga upp den här på bloggen.

Och vad händer ? Jag får ett meddelande som säger att filmen inte får vara mer än 10 minuter lång, men den här är 35 minuter..

Det skulle vara trevligt att få det meddelandet INNAN de där 5-6 timmarna hunnit förflyta, så man kan lägga den tiden på annat istället.

Snacka om att vänta förgäves !

Det finns även trevligare saker att berätta om idag då jag tog ut de små Tre Amigos på en runda med nosarbete i åtanke.

Piivo skulle få ett uppletande med en tuggis som mål, han har näst intill noll föremålsintresse men en tuggis skulle nog funka. Som extra resurs hade vänsterfickan laddats med lite extra promenadgodis.

Till Maxía hade jag tagit med favoritbollen, den med pipljud som hon tycker är så vansinnigt rolig !

De för ändamålet platta halsbanden fanns också med förstås, och eftersom jag inte har samma kontroll över Maxía och Piivo som Laban så hade jag plockat med flexikopplet.

För Labans del fanns den vanliga selen och spårflaggan redo i träningsväskan.

Vi gick till vårt vanliga ställe, och jag band upp hundarna i ett räcke på ett sådant sätt att de inte skulle komma i fysisk kontakt med varandra men de kunde se vad jag gjorde. Först gick jag Piivos uppletande, tuggisen lade jag strax under en av vinbärsbuskarna och gick en radda serpentiner tillbaka och hämtade hunden.

På med halsband och flexi, och sedan gick vi mot uppgiften.

Jag måste säga att Piivo har ett väldigt fint nosarbete, han gick noggrant och nästan exakt där jag hade gått en massa serpentiner.

Han hittade tuggisen väldigt snart, men tyvärr tog han den inte.

Förvirring uppstod då i undertecknads huvud, och i efterhand inser jag att jag borde tänkt lite mer på den eventuella detaljen. Nästa gång ska han få ha tuggisen en stund innan, så han förhoppningsvis har fått åtminstone ett litet intresse för den.

För att han inte skulle bli alldeles besviken fick han göra ett gammalt hederligt godissök, och han tuggade i sig varenda bit.

Maxías nosarbete är inte fullt lika bra som Piivos, hon behövde lite mer stöd för att komma rätt. Bollen hade jag skickat in under en annan vinbärsbuske. Maxía blev jätteglad när hon hittade sin boll, när hon vände sig mot mig började jag småspringa bakåt och uppmuntra henne. Hon sprang ifatt mig och så lekte vi en kort stund innan vi återgick till utgångspunkten.

Eftersom Piivo och Maxía hade fått varsin liten övning så var det nu Labans tur, och därmed läge att flytta sig till andra sidan så det blev medvind för honom eftersom han ju skulle göra en spårövning.

Hunden ifråga var redan närapå eld och lågor, så jag tänkte att det skulle bli intressant.

Den här gången band jag gänget bakom containern. Sedan lade jag en spårövning som var ungefär 20 meter. Denna längre spårövning avslutades med en rundad vänstervinkel som hade godisslut.

Sedan hämtade jag hunden, och han verkade synnerligen motiverad att jobba lite. Jodå, han började leta redan när vi rundade containern. NU började jag känna igen min "vanliga" Laban som han var innan jag började klanta mig !

Vi gick rakt fram mot selen som Laban alltid har vid spårövning, så även denna gång. Sedan riktade jag upp honom mot flaggan som han sniffade av innan han började leta efter mina spår på marken.

Jag släppte honom på spårövningen och han gick igång nästan direkt ! Han visade hög intensitet i sitt nosarbete, men helt kort blev han så ivrig att det blev lite muskeljobb ( dock fortfarande med nosen tryckt mot marken ).

Så började det hända saker runt om. Maxía och Piivo började skälla på en man som gick lite konstigt framåtlutad. Laban vickade lite på ena örat och fortsatte dammsuga marken. Så gick mannen tillbaka samma håll han hade kommit ifrån. Maxía och Piivo började skälla igen, Laban lyfte huvudet och blängde åt mannens håll men återgick direkt till spårövningen och fortsatte lika fint. En av de två amerikanska bulldoggarna som finns här passerade med sin matte.

Maxía och Piivo började vrålskälla, Laban lyfte huvudet och började titta runt. Inombords svor jag så det osade, men jag lyckades hejda impulsen att ryta till på vrålaporna som stod och höll låda bakom containern. Istället smackade jag på Laban ett par gånger, och han återgick omedelbart till spårövningen. Maxía och Piivo tystnade strax därpå.

Men kort efter uppfattade jag ett "schhh". Vad i helvete ? Laban verkade inte det minsta störd, till skillnad från sin matte som svor fula långa ramsor inombords, han fortsatte dammsuga marken. Jag lyfte blicken och såg en kille komma knallande med den andra amerikanska bulldoggen. Det blev en faslig massa "schhh" och jag tänkte att han har tittat för mycket på Cesar på tv. Laban verkade fortfarande helt ostörd. Tills bulldoggen passerade Maxía och Piivo alltså. De började vråla som besatta, varpå Laban på nytt lyfte huvudet. Och började skruva på sig. Faaan också ! I det ögonblicket tänkte jag en hel jävla radda fula saker om de två vrålaporna vars stämmor just då tycktes eka över hela Carlandravägen ! Jag smackade lite på Laban som efter ett par ögonblick såg upp på mig. Jag pekade med hela handen mot marken, och responsen var omedelbar. Han tryckte nosen mot marken och fortsatte dammsuga som om inget hade hänt. Att Maxía och Piivo fortfarande stod och vrålade brydde han sig inte längre om.

När vi kom till vänstervinkeln stannade Laban. Han sniffade efter en fortsättning, men där fanns ju ingen. Han sniffade lite till höger men hittade inget där heller. Jag vågade knappt andas ! 

Tillbaka till stoppet, där började han dra lite åt vänster. Tillbaka igen, och så vänster. Sedan började han röra sig åt vänster, in i vinkeln. Jag kände hur smilbanden rörde sig alltmer upp mot örsnibbarna, så såg jag hur nära godisslutet han var, men två cm till vänster om. Men han hittade strax slutet på sin uppgift och började ivrigt smaska i sig. Den mer än lovligt stolta och lyckliga matten sjönk ner på huk och smekte ömt sin lille stjärna längs hans sida !

Det känns bara så underbart !

MEN, nu är vi tillbaka på den punkten där jag började bli överambitiös och klanta mig. Den här gången tar vi det lilla lugna och låter det ta den tid det tar. Nu hade Laban en spårövning på cirka 20 meter, och om vi bortser från detaljerna som störde honom så gjorde han ett utmärkt jobb. Ovanpå detta hade jag varit lite djärv och lagt en vinkel, men även den löste han väldigt fint.

Nu bromsar vi lite och kör på detta tills Laban är redo att gå lite längre. Och vi behöver inte ha någon vinkel varje gång vi har spårövning.

Jag tror att jag lärt mig min läxa, det har tagit ganska lång tid att rätta till felet och det felet vill jag inte göra om. 

För tio år sedan föddes en liten valp som skulle komma att växa upp till en stor personlighet som starkt präglade min tillvaro.

Nästan hela mitt liv handlade om den hunden, min stora kärlek, min ögonsten. Mitt allt.  Han finns inte längre med oss, men han är mitt allra vackraste minne som jag vårdar ömt, och ingenting kan ta det ifrån mig.

   Älskade Pompe, grattis på 10-årsdagen   

SE UCH SE V-03 Triprima Pomp And Circumstance

Show must go on

Från det ena till det andra idag så hängde jag med Carina & co till Ronneby där DCI och kennelkompisen Aqua skulle göra sin mentaldel i korningen.

Det var mycket intressant att studera, många intryck och lite nya tankar blev det också. 

Både DCI och Aqua blev godkända med 444 respektive 407 poäng.

Inte helt osökt började jag fundera lite löst på hur Laban skulle reagera på de olika delarna i ett sådant här test.

Det kommer kanske att visa sig så småningom. Jag tror att han ialla fall skulle bli godkänd.

I eftermiddags satsade jag på enbart spårövning, och jag tog med alla tre hundarna på detta. Vinden låg på ett sådant sätt att jag fick vända på steken, och lägga spårövning MOT den vanliga containern, och kanske är det en av anledningarna till att det gick så bra, det blev lite nyheter för hundarna ?

Laban gjorde mycket väl ifrån sig, det känns länge sedan han gjorde en så bra spårövning !

Bortsett från att han tvekade vid ett tillfälle och vid ett annat lyfte huvudet lite halvhjärtat men direkt återgick till uppgiften så höll han hög intensitet. Han visade ingen som helst reaktion på de plötsliga störningar som kom upp, cyklister, billjud, etc. Det berörde honom inte, han var som uppslukad av sin uppgift.

Och matte glömde plocka upp spårflaggan...

Piivo gjorde också bra ifrån sig, men behövde lite hjälp vid ett par tillfällen, och ett tag såg det ut att vara lite rörigt för honom men det löste han på ett bra sätt och var ganska snart tillbaka på rätt köl.

Vid ett par tillfällen lyfte han huvudet och vädrade i luften.

Idag hade jag gjort en vänstervinkel till honom, och det fixade han riktigt fint ! Precis i själva vinkeln stannade han och sniffade runt innan han hittade fortsättningen, och så gick han nästan rakt på godishögen jag hade lagt som slut.

Och matte glömde plocka upp spårflaggan...

När turen kom till Maxía så blev det annat ljud i skällan ! När jag efter att ha lagt hennes spårövning skulle hämta henne så gled hon ur mitt grepp och sprang glatt raka vägen mot spårflaggan och började leta efter godsakerna hon vet att jag har lagt där. Katastrofläge !

Lyckligtvis fick jag in henne ganska snabbt, lyckligtvis hade hon inte skuttat alltför mycket utanför spårövningen, och lyckligtvis fanns det tillräckligt med utrymme att lägga en ny spårövning.

Eftersom lilla Maxía närmast kan jämföras med en gam på jakt så hade hon hiskligt bråttom fram till flaggan och låg som en rem på spårövningen ! Hon muskelspårade med besked, och bitvis såg det lite virrigt ut, men slutet blev bra och Maxía letade ivrigt efter mer i marken..

Och kryss i taket ; matte kom ihåg att plocka upp spårflaggan !  Ett av tre är åtminstone ett rätt till att börja med, eller tredje gången gillt om man så vill.  

Jag tillhör den kategori av folk som anser att kläder till hund bara är trams. En scarf eller ett stiligt dekorerat halsband är väl en sak, men klänningar, huvtröjor, och likande är närmast löjeväckande och ses framför allt på miniraser. URK !

Däremot anser jag att funktionella täcken är bra, och nu letar jag häcken av mig för att hitta ett bra sådant till Laban.

Under den kalla tiden på året behöver hunden inte ha täcke så länge den är i rörelse, men ska den t ex ligga i bilen ett tag så är det en fördel att ha täcke på den. Även en hund av "pälsras", här syftar jag på hundar med underull och täckhår, blir snabbt nerkyld och det kan ge oönskade konsekvenser.

Och eftersom vi närmar oss den kalla tiden på året och Laban och jag är med ute på klubben ibland ( där det blir lite "biltid" ) så letar jag nu alltså efter ett lämpligt täcke till honom som han ska ha när han ligger i bilen efter träningen.

Uffe och jag har som sagt haft en synnerligen livlig diskussion om detta med täcke, diskussionen blev så livlig att den var på vippen att urarta till ett praktgräl. Hm, vi är två starka viljor med starka åsikter, men faktum är att han får säga och tycka vad fan han vill, om jag så ska gå bakom ryggen på honom för att Laban ska ha ett schyst täcke !

Till att börja med var jag inne på Ö&B i dag, de brukar ha ett rätt bra sortiment av hundtillbehör och jag har sett att de åtminstone tidigare har haft vintertäcken. Men de hade dragit ner på sortimentet, det var oklart om de skulle få in vintertäcken längre fram i höst.

Nästa drag blir då att kolla in på zooaffärerna och se om de har något, annars blir det till att genomsöka internet i jakten på ett bra täcke.

Jag bryr mig inte ett skvatt om färg eller märke, det enda betydelsefulla är att täcket är funktionellt och av schyst kvalité.

I kväll föll det sig så att det blev lite nosarbete i form av godissök.

Det började med att Piivo sniffade runt och letade helt spontant, Uffe och jag kom överens om att köra lite inomhusaktivering så jag rotade fram påsen med spårgodis, gick ut i köket, och stängde grinden för att göra någon typ av "bana" till Piivo där ute. Under tiden försökte Uffe hålla hundarna sysselsatta med något annat ute i vardagsrummet.

Jag lade små godishögar i tre hörnor, en under bordet, och en i en nedsänkning på dynan på två av köksstolarna som jag drog ut tillräckligt för att Piivo skulle kunna ta sig upp. Utan att tänka särskilt långt lade jag därefter ifrån mig godispåsen på köksbänken. Godiset luktar jättemums, vilket känns ytterligare när man använder det inomhus.

Sedan kallade jag till mig Piivo och kommenderade honom att leta.

POFF så var han igång ! Först letade han upp godishögarna på golvet, och sedan började han söka.  Snart hittade han godishögen på dynan på stol nr 1, som stod närmast köksbänken. Han hoppade ner igen och fortsatte sitt letande, och på nolltid fann han att det fanns godis på stol nr 2 som står närmast hörnan mot fönstret. Det kan vara så att jag inte dragit ut stolen tillräckligt, för Piivo gav skall där han satt nedanför den, och innan jag hunnit tänka hade jag berömt honom för sin handling. Han hade markerat, och det kändes bara så rätt. Hoppas jag inte gjorde bort mig alldeles för mycket nu. Jag drog ut stolen lite mer så Piivo kunde ta sig upp, och efter att ha tagit godishögen från dynan så fortsatte han jobba sig upp på bordet där han sniffade runt och vädrade i alla riktningar. Då kom jag att tänka på var jag hade lagt godispåsen, så den försökte jag smyga undan så diskret som möjligt innan jag talade om för Piivo att övningen var slut.

Laban skulle få sniffa av sovrummet, men först var jag tvungen att köra ut honom i köket och stänga grinden för att kunna lägga ut små godishögar som han skulle få leta upp. Men att få in en Laban när han har en soffa att gömma sig under kan vara en konst ! Vi höll på att bli osams, men när han förstod vad jag ville så kom han glatt springande med viftande svans och var plötsligt helt med på noterna.

Han fann sig i att bli utstängd med sina kamrater i köket en stund medans jag lade ut några godishögar i sovrummet. Det blev 8 små högar, 6 i hörnor och 2 på lite höjd. En i sängen och en på den låga hyllan på sängbordet.

Sedan hämtade jag Laban och kommenderade honom att leta, varpå han sprang in i sovrummet, tryckte sin lilla nos mot golvet och började leta. Han gick nästan exakt i mina fotspår och tog 7 av 8 godishögar. När han hoppade upp i sängen för att leta sniffade han nästan rakt förbi godishögen som jag hade lagt precis nedanför kuddarna, och fortsatte ner på andra sidan...   Detta fick mig att tänka tillbaka på ett tillfälle då hundarna sprungit ifrån mig lite för långt på ängen, så jag sprang iväg för att gömma mig.

Kort därpå såg jag Laban komma travande på stigen framför mitt

gömställe. Han höll ganska bra tempo, och nosen var nästan tryckt mot marken. Jag gillade det jag såg.  Han stannade där jag vikt av ner mot slänten, och fortsatte rakt mer mot mig, men istället för att stanna vid mina fötter fortsatte han att sniffa rakt över dem och ner mot ån i samma hastighet han hade haft när han kom ångande uppe på stigen.   Jag blev lite full i skratt, men lyckades hålla tyst och sa ingenting. Strax efter kom Piivo och hittade mig, men han sprang mot mig, och sist kom lilla Maxía travande. Hon hade bara följt efter Piivo och Laban och låtit dem göra jobbet.  

Men ikväll kom Laban tillbaka och tog godishögen på sängen, den enda högen han missade var den jag hade lagt i hörnan nedanför garderoberna direkt till vänster om dörrposten.

Maxía fick det ganska lätt för sig, hon är lat och tigger godis ur näven när hon tröttnar på att leta själv. Vi har redan konsteterat att det är för mycket utställningsgener i henne. Hon fjollar hellre med bollen är tränar lydnad ( men hon har fått gå en spårövning som hon klarade över förväntan ), men hon är SUVERÄN på kontakt !  Inte så konstigt om man betänker att hon VET att hon förr eller senare får sin boll som jag har gömt någonstans i kläderna ! Men det ska vara pipbollen, alternativt tennisbollen. Inget annat duger åt lilla prinsessan ragata absoluta !  

Men jag har funderat lite på Piivo i kväll ( nu är vi där igen   ).

Jag tänker på de första månaderna då jag ibland fick springa och gömma mig när vi var på ängen. Laban blev alldeles utom sig när jag försvann, han bara sprang runt och stirrade upp sig. Piivo skötte jobbet, han sökte lugnt och metodiskt. Således var han först med att hitta mig, därefter kom de andra två.

Det skulle vara roligt att prova sök med honom, han är så lugn och verkar klart uppskatta att få nå'n uppgift. I går kväll när jag skulle ut med Laban på spårövning sprang han efter oss ut i trappuppgången. Han gillar spårövning och verkade bli besviken när han inte fick följa med.

Men snart är det helg, då kan jag ta ut Piivo och Laban samtidigt medans Uffe sällskapar med lilla Maxía.

Och på lördag ska Carinas fina DCI göra sitt mentaltest. 

Jag brukar försöka hålla mig uppe, men idag är en riktigt kass dag.

Det är vackert soligt väder, väldigt tilltalande för alla svenssons, men jag vill bara dra mig undan och vara ifred.

Jag vill ut och träna Laban en stund, men orkar inte. Kanske mår jag bättre i morgon.

Även när jag mår bra vill jag vara ifred när jag tränar hemma, det har jag vant mig vid och så vill jag ha det.

Är det träning hos Elisabeth och Kjell så är det en sak, likaså när jag är med Carina på klubben, det är bara trevligt och roligt eftersom vi alla är hundmänniskor som tycker om att jobba och träna med hund.

Det hade varit trevligt att ha en träningskompis hemma också, men nu är jag som sagt väldigt solo om hund-hålligång här ute och vant mig vid det.

I går kväll tog jag ut Laban för en spårövning. Helt vansinnigt egentligen eftersom det var beckmörkt ute och jag är till skillnad från min hund fullständigt mörkerblind. Lite hjälp av belysningen från den intilliggande parkeringen fick vi dock.

Fast Laban var mer sökhund igår. Stördes av något som inte jag kunde höra, men han tog spårövningen och slutet blev bra. Det var nästan vindstilla, och när det dök upp en svag bris kom den inte framifrån. Dock avvek han från spårövningen vid ett tillfälle, och eftersom han sniffade ivrigt åt fel håll så gissade jag att det var spår efter en löptik.

Som vanligt glömde jag att plocka upp spårflaggan, en detalj jag absolut inte får glömma, men som har blivit något av en standard när Laban och jag har spårövning. Detta ses INTE med blida ögon !

Ibland undrar jag om Laban skulle bli en bättre sökhund ? Om så skulle vara, får han tävla i sök ?

Och så behöver jag lite hjälp med några detaljer i lydnadsträningen, och står i valet och kvalet om jag ska ta en liten paus tills det börjar klarna. Jag gissar att jag hjälper och belönar min hund för mycket, och så kan jag behöva att någon typ svischar till mig i skallen och säger till mig att sluta fundera så förbannat och TÄNK istället !

Usch, ingen bra dag idag men nu måste jag åtminstone försöka ta mig i kragen och få något gjort.

Jag läste precis något intressant på Fredrik Steens blogg, det handlade om tillrättavisning kontra utebliven tillrättavisning.

Jag har alltid haft åsikten att man visst ska få tillrättavisa sin hund, det är ju naturligt. Om man tänker efter bara lite grann och iakttar sina egna hundar ( under förutsättning att man har fler än en förstås ) så finns ingen utebliven tillrättavisning.

Åtminstone inte bland mina hundar, Maxía är väldigt tydlig mot Laban när han blir lite för mycket. Ett morrande i kombination med en sur blick får Laban att direkt slänga sig ner på golvet, ibland räcker det med en sur blick ( "onda ögat" ), och ibland när Laban leker hej vilt med broder Piivo kan Maxía bli mer fysisk när hon tycker att det räcker.

I måndags när jag kom hem efter att ha uträttat ett par ärenden höll det på att gå över styr mellan hanarna. När jag kommer hem blir det alltid "pusskalas", och råkar jag just då ha lite ögon make-up så har jag den inte särskilt länge till efter hemkomsten. Det är alltså ett ivrigt slickande och "pussande" från hundarna.

När Laban hade hälsat färdigt ville han ha igång Piivo och började klättra på honom. Jag kunde inte se om Piivo gav någon annan signal utöver att vara lugn som en filbunke, men plötsligt hörde jag tydligt det där morrandet från Laban, det där morrandet som betyder att det snart smäller. Vad händer i det läget om jag INTE omedelbart går in med en tydlig tillrättavisning ? Det smäller, utan tvekan.

Min mamma var av den gamla åsikten att hundar ska få "göra upp", men så höll också hennes två hanar på att slakta varandra i tid och otid. Här hemma gäller NOLLTOLERANS för dylika "uppgörelser" !

Alltså gick jag omedelbart in och tillrättavisade Laban som insåg läget och backade undan några steg. Sedan var han kompis med både mig och sin bror igen.

Vi använder ordet NEJ när vi tillrättavisar våra hundar för att de exempelvis gör något de inte får göra, som att tugga på skor.

NEJ betyder att hunden ska sluta tugga på skorna, och när den gör det så brukar jag ge den något annat att göra, som att ge den en tuggis att sysselsätta sig med istället.

Om man väljer att inte tillrättavisa utan bara invänta det önskade beteendet så kan man räkna med att få sina dyra italienska Gucciskor ( om man nu har sådana ) söndertuggade.

Man kan så klart också rädda sina skodon genom att placera dem på hatthyllan, men då hittar hunden snabbt något annat att sätta tänderna i ( det kan den göra ändå ), som t ex pedalerna på mattes välhållna elorgel från 1982..  Ett lager Tabasco satte dock stopp för vidare tuggande på pedalerna, och även trösklarna som hunden snabbt riktade sitt intresse mot fick sig en Tabascosmörjning.

Hur ska hunden förstå att ett visst beteende är icke önskvärt om man inte talar om det för den ?

Hur ska en liten valp lära sig vad den inte får sätta tänderna i om inte husse eller matte tillrättavisar den och ger den något annat som är tillåtet att tugga på ?

HUR ska den lilla valpen förstå vad gränsen går om ingen visar det ?

Mina egna hundar är hyggligt uppfostrade, jag har emellanåt varit lite för snäll och otydlig, men de är dock uppfostrade. Även här var min mamma och jag väldigt olika, hon tyckte inte att man skulle fostra sin hund, men jag var och är av motsatt åsikt eftersom jag vill att mina hundar ska uppföra sig åtminstone hyggligt.

Det funkar inte att huvudsakligen låta hunden göra som den vill för att plötsligt skrika NEJ när den gör något oönskat, för den har aldrig fått chansen att förstå vad som är önskat och oönskat beteende.

En hund som inte blir tillrättavisad lär sig snabbt en massa ofog eftersom inte husse/matte visar den var gränsen går, de visar kanske bara vad hunden får göra. I min hundvärld blir gränserna väldigt luddiga, om alls befintliga, för en hund vars ägare inte tillrättavisar den.

Tänk om jag skulle strunta i att tillrättavisa Laban när han fånar sig under träningen, och bara belöna rätt beteende ? Hur skulle resultate bli ?

Svar : det skulle inte bli något resultat alls. Han skulle dra mig vid näsan så det stod härliga till, och då kan jag stå där med fickorna fulla av godis och känna mig fullständigt blåst på konfekten att ha en duktig lydig hund.