Jag sitter här med ett brett leende i fejset. Eftermiddagsrundan blev något utöver det vanliga.

Jodå, det vill jag lova !  Tog trion tre tokstollar på en runda ner till ängen i eftermiddags. Beredd på vad som komma skulle lade jag ett kilo is i magen och släppte upp dem till lek och stoj. Piivo har ju en ovana att sticka iväg, men jag måste säga att han den senaste tiden har blivit allt bättre på att komma tillbaka, och det är just det beteendet jag vill befästa hos honom ; det lönar sig att komma tillbaka.

Men jag blev glatt överraskad att han inte började med att sticka, först sprang han med sina kamrater i den riktning jag rörde mig, men sedan kunde han inte låta bli utan att locka med sig Laban och påbörja en repa bort mot kolonilotterna. Jaha, det hade jag väntat mig. När Maxía såg vart klockan var slagen så bröt hon av och kom springande mot mig. Efter lite glatt uppmuntrande kom även Laban kutande som skjuten ur en kanon. Piivo hade sprungit utom synhåll, men uppenbarligen hade han kommit på andra tankar för det dröjde inte alls länge från att Laban hade kommit springande förrän Piivo också gjorde det. JUBEL !

Han försökte lite halvhjärtat med ytterligare två rymningar, men det gick väldigt bra att bryta och få honom att följa med istället. Han försökte inte fler gånger, han insåg att det lönade sig att hålla ihop med resten av flocken. Och han verkade glad över det.  

Efter att ha dragit jätteracet Allan gick hundarna ner mot ån för att dricka, och sedan gick de tillbaka en bit och snusade runt lite i gräset.

Jag försökte ta ett par foton, men det gick inget vidare.   

Plötsligt for Maxía upp och började vrålskälla. En snabb koll upp mot skogssidan talade om för mig att en människa kom gående, och att mina hundar nu var på väg mot personen i full fart. "NEJ !", vrålade jag innan jag snabbt låste skärmen på mobiltelefonen och sprang ner mot bortre hörnan för att gömma mig i slänten bakom buskarna. Ungefär två meter ner på slänten kunde jag inte se hundarna, och de kunde inte se mig heller. Det dröjde inte länge förrän jag hörde hur Laban febrilt flåsande och uppstressad letade efter mig alldeles ovanför slänten, och jag VET att han använder enbart syn och hörsel i det läget, han blir alldeles för stirrig för att ens komma på det här med att använda näsan.  

Strax hörde jag att Piivo hade slutat skälla, och därefter uppfattade jag att han sniffade runt precis ovanför slänten där jag låg och tryckte. Men han hade inte uppfattat att jag fanns bara ett par meter ifrån honom, så han fortsatte leta. Jag gissade att Laban sprang runt som ett skållat troll och var alldeles utom sig för att han inte kunde hitta mig. 

Maxía skällde ihållande, jag hörde var hon befann sig och förstod att hon förföljde den stackars människan. Jag hostade lite diskret. Inget hände. Det gick en kort stund, så hörde jag att hon tystnade.

Sedan hörde jag hur alla tre kom och sniffade ovanför mitt gömställe, och jag höll tummarna att de skulle hitta mig, men nej.  

De sprang iväg igen, men Piivo var snart tillbaka, dock utan att hitta mig. Han sprang iväg igen, men var tillbaka ganska snart. Men nej, han var inte riktigt säker och sprang iväg på nytt. Några ögonblick senare hörde jag en vissling bortifrån kolonilotterna. Visslingen var väldigt lik den jag brukar använda mig av när jag behöver få in hundarna lite snabbt, så jag hajade till och bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra. Jag visslade. Tick, tick, tick. Det gick några sekunder, så hörde jag Piivo. Han var precis ovanför, och jag nändes knappt andas. Så såg jag hur han lyfte huvudet och tittade rakt ut över buskagen som dolde mig. Han såg väldigt alert ut. Sedan sänkte han huvudet en smula, och långsamt tog han några steg ner där jag låg. Han sken upp när han såg mig och sprang direkt ner för att ta emot belöningen : en faslig massa gullande och pussinussande !  

Några ögonblick senare kom Laban, även han själaglad över återseendet, och självklart blev det gull-gull för honom också !

Slutligen skred Maxía ner genom buskagen. Hon hade varit skitsmart att låta grabbarna göra jobbet så hon slapp göra mer än nödvändigt men ändå få ta del av belöningen. Och ja, det blev förstås en massa gullande för hennes del också !  

Därefter blev det till att kravla sig upp för slänten igen, och så gick vi hem i lugn och ro.   

Till att börja med firades Piivos 4-årsdag igår. Jag bara undrar var f*n de 4 åren har tagit vägen ? Nå, han är ju långt ifrån gammal med tanke på att en tibbe som får vara frisk genom livet ofta blir 13-14 år eller äldre. Ålderskrämpor uppstår förstås precis som hos oss människor, och då får man så klart se till att hunden får en så bra ålderdom som möjligt.

Maxía fyller 6 i september, och har således 1-2 år kvar till hon når den gyllene medelåldern. Om 2 år blir hon veteran, och om allt klaffar så vill vi ägna en utställningssäsong till bara henne. Veterantoppen hägrar, och det vore kul om hon kunde bli schyst placerad. Vi vet att hon inte är någon direkt superstar, men det spelar ingen roll.

Uffe är hemma på semester, så jag får inget vettigt gjort. Han är en pysselmänniska som går omkring och torkar och dammar, nu senast städade han köket och jag känner mig som en hopplös slashas som mest är i vägen. Det har inte blivit någon vidare träning denna veckan, så jag har lite dåligt samvete. Min brors tibbe Bhernard kom i tisdags och ska vara här ett par da'r till eftersom lillbrorsan är iväg på jobb. Ett tag såg det ut att bli lite knepigt : Maxía vill gärna sätta åt Bhernard, som är typ jättekompis med Laban, som i sin tur sa till Piivo att dra åt skogen. Det hela gick att lösa utan grindar och galler, som jag helst vill slippa använda mig av. Det kan ta ett par da'r innan den tillfälliga flockkonstellationen synkar ihop sig på ett ok sätt. De första 1-2 morgnarna blir det lätt rörigt och småkaotiskt på första prommisen. Laban blir aningen stirrig av Bhernard som i sin tur hör illa ( han blir 13 år i augusti ) och traskar kors och tvärs i sin egen lilla värld och har noll koll på oss andra, lyckligt ovetande om att jag jag håller på att snubbla och slå ihjäl mig när han plötsligt vaggar rakt framför mina fötter för att komma över till höger sida där han upptäckt en spännande doft av något slag. Igår gick jag bort till ängen där jag släppte gänget för att de skulle få rasa av sig. Maxía, Piivo, och Laban drog iväg i en vild brottningsmatch medan Bhernard klev ut ungefär i mitten av ängen där han ställde sig att snufsa och tugga lite gräs. Där stod han en bra stund, lyckligt ovetande om sina yngre kamraters vilda lek som han varken såg eller hörde. Han förefaller vara en smula imbecill.  Piivo drog iväg på egen tur, men han har blivit ganska duktig på att komma tillbaka, så även denna gång. Jag vill först befästa beteendet att komma tillbaka, och så måste det bli mer inkallningsträning så att han förstår att inte sticka alls. Målet är alltså att han ska hålla sig kvar bland oss andra. Men det får ta den tid det tar, nu kommer han åtminstone tillbaka som jag önskar.

  Maxía, Piivo och Laban vid ån en solig dag

     Piivo, nybadad och fin på sin födelsedag

Nervdallret beror inte enbart på att det snart vankas utställning, det finns en mindre trevlig nervositet också.

För ett par veckor sedan förlorade tibbevärlden en söt och av sin familj högt älskad liten Labandotter som plötsligt blev sjuk och dog av leverkollaps. Jag har förstås varit i kontakt med  hennes uppfödare Paméla och är lika spänd över provsvaren som hon och valpens ägare. Faktum är att här nere i andra ändan av landet satt även jag och grät över den stackars valpens öde, och jag kände starkt medlidande för Paméla  och valpens familj.

Jag har fått upplysningar om att leverkollaps kan ha en rad olika orsaker, bland annat infektion eller förgiftning.

Och så har vi den trevligare nervositeten över den kommande utställningen !

Utställnings-PM:et kom idag, och läste jag rätt så är 59 hundar varav 6 valpar anmälda. WOW !

Laban går in som nummer 22, och med tanke på vilken begynnelsebokstav hans kennelprefix har så är han sannolikt sist ut i öppen klass. Sannolikt är det många juniorer, det är vanligt förekommande, eller också är det ett stort antal hundar i öppenklassen. Alla vill ju vinna något, även jag, men jag har satt mig för att Laban och jag ska bara gå in och ha roligt. Tävlingsnerver är en helt annan sak, och jag känner ju väl till Labans kvalitéer.

Slutligen lägger jag in ett foto på min lilla prinsessa Maxía, taget i lördags eftermiddag när vi hade lite kvalitetstid. Håll med om att hon är söt.

Jag skulle ändå gå ett ärende borta på ICA-Lunden, så jag passade på att ta med hundarna på prommis nu på eftermiddagen.

Eftersom det fanns risk för regn så tog jag på mig regnponchon, men den fick jag ta av och rulla ihop när vi kommit till pissallén.

Lyckligtvis behövde jag aldrig använda ponchon, regnet kom först strax efter att vi kommit hem.  

Under själva prommisen höll jag lite koll på Piivos dåliga framben, det hade redan klarat ett par hyfsat långa prommisar utan fler krusiduller än en lindrig svullnad, men det är 2-3 km härifrån till ICA-Lunden.

Piivo travade på och agerade inte bromskloss en enda gång på vägen mot affären. Han visade heller inga tecken på hälta.

Efter uträttat ärende började jag fundera på vilket håll vi skulle gå hem, skulle vi ta samma väg tillbaka eller skulle vi ta den lite längre vägen som går genom Afvelsgärde? Piivos ben kändes inte svullet, så jag valde till slut att gå den längre vägen.

Under den fortsatta prommisen gjorde vi lite kontaktövningar. Hundarna verkade vara på gott humör så det gick fint !  

Laban, som ju får ganska regelbunden träning, kopplade greppet direkt och fixerade blicken vid mitt ansikte. Piivo kom inte långt efter, men medveten om att jag höll godis i handen vandrade blicken just mot den emellanåt. Maxía hängde på av bara farten.  

Men när vi gått under viadukten och nästan var framme vid Afvelsgärde började Piivo agera bromskloss. Kanske beror det på att han är lat och tycker det räcker med prommis för den här gången, och kanske är det så att han får känningar från benet. Dags att börja tramsa sig alltså. Jodå, det gick, och när det fortsätter med kontaktövning så vet han att det vankas godis. Alltså lät han sig lyfta baken från asfalten och fortsätta följa med.

Resten av prommisen bjöd inte på fler "sketstopp", och vi var ju snart hemma eftersom vi bor ganska nära Afvelsgärde.  

Och när vi kom hem på området noterade jag en knappt märkbar hälta hos Piivo. Benet var lite svullet, men jag vet sedan tidigare att när han har vilat ett tag så försvinner hältan och svullnaden. I skrivande stund kör han och Laban race genom hela lyan.  

Och nu ska gänget få mat.   

Det är sällan jag mår bra på morgonen, så även idag, men bara man har lyckats kravla sig upp och kommit någorlunda í ordning så brukar det trots allt kännas rätt okej när hundarna har fått sitt och man själv sitter med sitt morgonkaffe.

Efter frukosten började jag piggna till. Var inne på Facebook en stund och bestämde mig samtidigt för att fånga dagen och göra någonting av den. Träna hund till exempel. Spårövning kändes som en bra idé, det verkade inte vara för varmt ute, men det fick inte bli varmare för då måste jag vänta till kvällen. Alltså sköt jag undan det faktum att det är en dålig värkdag och att övningarna skulle ge en ganska sur eftersmak.

När jag skulle förbereda med väska, sele, flagga, och väst, fick jag en idé.  En vad som verkade vara en helt ljusblå idé. Tänk om Piivo skulle få prova lite, och vad skulle han tycka om det?  Lugnare hund får man leta efter, dessutom är han nästan fixerad vid godis och mat. Man lägger ju ett godisspår..  Piivo har ju fått prova det där med spårruta, men frågan var om det hade gått för lång tid sedan sist ? Var han mogen för ett kort spår ? Jag bestämde mig för att ändå prova den till synes ljusblå idén, och lade ett kilo is i magen.

Så bröderna bulldozer och jag gick bort mot samma plats som senast, vid lilla parkeringen. Hundarna bands någon meter ifrån varandra vid containern. Först gjorde jag Labans spårövning. Selen lades några meter ifrån Laban, och flaggan sattes ner några meter från selen. Godisstart framför fötterna, två steg, godis, två steg, godis, o s v tills jag bedömde spåret vara lagom långt och avslutade det med godishög innan jag tog på mig sjumilastövlarna för att med långa steg först kliva rakt fram några meter och sedan göra en stooor vänsterböj ut mot asfaltgången. Eftersom det skulle bli två spår hade jag lagt Labans ungefär en meter från buskarna närmast parkeringen. Här tänkte jag uppenbarligen lite bakvänt, men det kommer vi till längre fram.

Laban hade fattat vinken. När selen var på gick vi mot flaggan där jag hejdade honom ett par sekunder. Han gick rakt på, visade bra intensitet och var noggrann. Vi hade huvudsakligen vinden i ryggen, med undantag för någon kastvind. När Laban kommit så pass långt in på spåret att han inte anade vad jag gjorde bakom honom, så plockade jag med mig flaggan.

Vid ett par tillfällen blev han störd och lyfte huvudet, men sänkte det strax igen för att återgå till sin syssla. Han tog spårslutet utan krusiduller och jag smekte honom längs sidan. Jag kände mig nöjd med resultatet !

Vi återgick till containern där jag band upp Laban igen, och så började jag planera Piivos övning. Den skulle vara lite närmare asfaltgången, men ajajajaj, här insåg jag hur bakvänt det skulle bli eftersom Labans övning hade legat närmast parkeringen och därmed riskerade att störa Piivos..  Sablar också ! Skulle jag lägga Piivos övning på andra sidan parkeringe, där Laban och jag brukar träna lydnad, eller skulle jag vara helt galen och ändå lägga enligt den första, absolut korttänkta, planen ? Om det i det senare fallet skulle bli fel, hade jag då möjlighet att rätta till det ?

Jag valde den ursprungliga korttänkta planen, la ännu ett kilo is i magen och hoppades på att ha lite tur. Fullständigt ljusblått alltså !

Men jag satte flaggan i marken och tänkte mig en övning på 2-3 meter. Vinden låg fortfarande i ryggen. Godisstart. Ett steg, godis, ett steg, godis, o s v tills jag bedömde sträckan vara omkring 2-3 meter och lade en godishög som spårslut. Ännu en gång drog jag på mig sjumilastövlarna och klev iväg från spåret, tillbaka till containern och hämtade Piivo. Ungefär en meter från flaggan kopplade jag om till stumt och lät kopplet löpa under hunden. Piivo gick fram till flaggan och sniffade runt den innan han hittade godisstarten, och i sin iver att hitta mer vred han sig som ett U från flaggans högra sida sett och ut mot asfaltgången. Med lite diskret hjälp hittade han tillbaka igen. Lugnt och metodiskt med väldigt bra intensitet arbetade han sig framåt. Det såg riktigt bra ut, och han lät sig inte störas av Laban som hade börjat pipa. Men så kom en plötslig kastvind från parkeringen och drog med sig doft från Labans övning. Piivo sniffade sig således helt ur kurs men kom tillbaka efter att ha fått lite hjälp. Därefter fortsatte han lika lugnt och metodiskt ända fram till godisslutet som han förnöjt mumsade i sig samtidigt som jag smekte honom över sidan. Men vi glömde ju en viktig detalj. Spårflaggan stod kvar på samma plats jag hade satt ner den. Men Piivo kunde jag vara nöjd med, han hade gjort bra ifrån sig och var så trött att jag nästan fick släpa med honom hem !

Men vi får förstås inte glömma lilla Maxía som hade varit hemma hos husse under tiden jag hade idkat spårövning med gossarna !

Hon skulle få komma ut och ha lite roligt, det är tyvärr inte särskilt ofta hon får kvalitetstid, men nu var det verkligen läge !

Lite godis i fickan, koppla Maxía , och ta med bollen. Och så bar det av ner mot ängen ! Jaga boll är det bästa Maxía vet, så när vi kom ut utanför porten var hon redan på hugget, och när hon är på hugget så sätter hon sig inte att kissa förrän hon fått bollen. Det ser ganska komiskt ut när hon sätter sig att kissa med bollen i munnen. Hela vägen ner mot ängen fick hon jaga boll, med undantag för kisspauser då.

Nere vid ängen fick hon springa fritt och tyckte det var toppen att jag kastade iväg bollen så hon fick jaga den, och när vi kom ner mot ån skickade jag ner henne för att dricka. Under tiden plockade jag upp bollen som hon hade lagt ifrån sig, och gömde den i benfickan på byxorna. När Maxía kom tillbaka till där hon hade lagt bollen blev hon förundrad eftersom den ju inte låg kvar. Hon började leta efter den men det verkade vara puts väck och hon såg ut som ett frågetecken när bollen inte fanns någonstans. Hon tittade frågande upp på mig. "Var är bollen ?", sa jag och öppnade händerna för att visa att jag inte gömt den där. Maxía började leta igen, och när hon inte såg släppte jag försiktigt ner bollen mellan mina fötter. Maxía sökte mig igen och möttes av samma fråga. På nytt började hon leta, och glädjen gick inte att ta miste på när hon fann bollen mellan mina fötter ! Hon knep den direkt och sprang in i skuggan där hon började tugga på sin boll. Jag passade på att ta ett par foton, men tyvärr hade hon hunnit släppa bollen. Det blev i alla fall söta foton på en söt liten tjej som låg och svalkade sig i skuggan ! Gullehöna !

Jag plockade på mig bollen som en signal att bolljakten var slut och att vi snart skulle hem, och på hemvägen gjorde vi några enkla kontaktövningar med godisbelöning. 

Det var en trött och varm, men till synes nöjd, liten pluttgumma som klev över tröskeln och traskade raka spåret ut i köket och till vattenskålen.

Därefter dröp hon in till svalkan under soffan, men i skrivande stund ligger hon vid mina fötter. Min söta, goa, lilla prinsessa ! 

Jag hade på förslag "regnig dag" eller "duktiga Laban", men inget av dem kändes särskilt klatschigt, och lite mer än regn och duktig Laban finns det ju.   

Men det regnade idag, Och det regnade hela jäkla dagen.  

I går hade jag tagit gänget med på långprommis till affären för att köpa mer spårgodis, för jag tänkte ha spårövning med Laban som idag.

Men det kunde jag ju känna mig fullständigt blåst på eftersom det har ösregnat hela dagen.

Och det har varit fullständig stiltje, bortsett från rastningar, disk, och matlagning. Tidningen Hundsport damp ner på hallgolvet under förmiddagen, så där hade jag några timmars tidsfördriv. Och så listade jag plus och minus med hane respektive tik. Det senare med plus-och minuslista var Uffes idé, och jag tycker att den var väldigt bra med tanke på framtiden.  

Men framåt kvällen avtog regnet för att slutligen helt upphöra, och jag började fundera på om jag skulle ta ut Laban och köra ett lydnadspass.

Laban verkade vara av samma åsikt, för han snodde lite runt mina ben, satte sig ner och tittade förväntansfullt på mig. Betedde sig lite rastlöst. Alltså gjorde jag slag i saken, och den lille var bannemej inte nödbedd ! Det hade blivit lite småskumt ute, men jag tänkte att det nog skulle gå bra ändå. Laban fick huvudsakligen gå okopplad bort till den tilltänkta träningsplatsen, och vad faller sig då naturligare än att träna fritt följ när vi kom fram ?  Laban var även på synnerligen gott humör, så förutsättningarna verkade goda.  

Det funkade riktigt bra, men jag måste hålla ett raskt tempo för att inte "tappa" hunden, och när vi stannar är Laban lite slarvig i positionen, så det måste vi fila lite mer på. Vi tränade även inkallning, och den kan jag vara nöjd med i kväll, samt läggande och sättande under gång. De två sistnämnda gick också riktigt bra, men jag får överdriva dubbelkommandona.

Lite Operation intresseväckande för apportbock blev det också, med resultat lätt nyfiket sniff.

Ett par rallylydnadsmoment blev det förstås också ! Tysksvängen, samt sidbyte bakom och framför. Jodå, han var riktigt duktig där också, så jag är nöjd med kvällens träning.  

I morgon har jag tänkt mig en spårövning, förhoppningsvis hittar jag en plats utan berggrund men med hyfsat kort gräs.

Se tidigare inlägg i samma ämne..    

Just nu är jag alldeles rusig av lyckokänslor, svävar på små rosa moln nästan som om jag vore förälskad.  

Eftersom dagens väder är sådant att det tillåter träning så tog jag ut Laban för spårövning. Sol, 20 grader varmt, och sval frisk vind. Inte helt konstant åt ett håll, men jag tänkte att bortsett från en och annan kastvind så skulle vi ha vinden i ryggen.

Redan när jag började plocka med träningsväskan och tog fram selen och den knallrosa spårflaggan visade Laban intresse. Bra !

Och så gick vi mot den tilltänkta träningsplatsen, gräsmattan mellan containern och sophuset bakom hus 8. Gräsmattans storlek är tillräcklig för att lägga ett godisspår och marschera därifrån utan att störa själva spåret. Vinden låg på så sätt att Laban inte skulle bli störd av doften av min återgång, den blåste liksom bort.

Laban fick sitta bunden vid containern under tiden jag förberedde spårövningen. Väst på, sele, flagga och påsen med godis plockades upp ur väskan som därefter placerades intill containern. Gå några meter och lägga ner selen, gå en bit till och sätta ner flaggan i marken. Ta en näve godis ur påsen och börja lägga godisspåret. Först två-tre bitar vid starten, sedan två steg, godis, två steg, godis tills sträckan verkade lagom. Avslutade med godishög, tog på mig sjumilastövlarna och marscherade därifrån, tillbaka mot Laban som hade sett och förstått det hela. Han såg förväntansfull ut. Bra ! Han börjar få tillbaka gnistan ! Lossade kopplet från containern, gick mot selen och såg att Laban hade börjat gå igång. Av med kopplet och gömma det i västen, på med selen. Ge klartecken att gå fram till flaggan. Laban sniffade på den, sniffade på marken till vänster om den och hittade rätt. Gick några steg in på spåret, visade bra intensitet. Uppslukad av sitt "arbete" märkte han inte att jag plockade upp flaggan och började ge längre spårkoppel. Detta såg ut att bli perfekt ! Han behöll sin intensitet, sniffade långsamt framåt, allting gick som det skulle tills jag plötsligt hörde någon säga "hej" borta på asfaltgången till vänster om mig. Laban avbröt direkt och lyfte huvudet för att se vem som hade sagt hej. Jag kastade en snabb blick mot kvinnan som intet vetande hade hälsat och bemötte hälsningen med en avvärjade gest och lyfte upp flaggan som signal att inte störa. Var loppet kört nu ? Besvikelsen, och irritationen över att ha blivit störd, var ett faktum. Jag böjde huvudet bakåt, tittade upp mot den klarblå himlen och svor ett knappt hörbart "saatann !"

Riktade blicken mot Laban. Han stod med sträckt nacke och såg efter kvinnan som var på väg bort. En liten tröst i det hela var att hon inte var på väg ut mot busshållplatsen, för då hade Laban vänt sig om, och chansen att han själv skulle återgå till spårövningen skulle sannolikt vara nästintill obefintlig. Nu stod han kvar med huvudet riktat in mot området, i samma riktning vi hade startat. Ett par sekunder gick, tre fyra sekunder gick. Jag stod passiv bakom min lille hund och vågade knappt andas. Men då släppte han plötsligt hela händelsen, sänkte nosen mot marken och började sniffa. När jag såg att han var på rätt väg började hoppet spira inombords. Lättad såg jag Laban sniffa vidare med samma fina intensitet. Någon meter framför oss såg jag grästuvan där jag hade lagt godisslutet. Laban gick rakt på och började mumsa i sig, jag satte mig på huk strax bakom och började smeka honom längs sidan. Jag var så glad och stolt, han hade varit så duktig !

I en vid båge återgick vi till containern där Laban fick byta selen mot vanligt koppel, och jag plockade ner sakerna i väskan igen.

Vi gick över parkeringen hemåt, och jag tänkte att jag får snart leta efter fler lämpliga spårställen med kort gräs, alternativt en tillräckligt bred stig, i ett område med tillräckligt utrymme för att min återgång inte ska störa spåret.

Och så funderade jag lite kort på om attributen för "ska träna" och "håller på att träna" inte är tillräckliga. Idag hade hunden sin spårsele, gick med nosen tryckt mot marken. Jag hade västen och höll en spårflagga i handen. När vi ska, eller håller på med att, träna lydnad har jag bara västen på och hunden har sitt vanliga koppel.

T ex igår kväll när vi tränade lydnad hörde jag plötsligt en munter mansröst uppifrån sin balkong släppa en kommentar om att min lille hund var på rymmen. Även då lyfte jag armen i en avvärjande gest, och lite demonstrativt började jag träna fot för att människan skulle förstå att min lille hund minsann inte var på rymmen, vi hade ett träningspass. Funderar på om jag skulle göra utskick och klargöra att väst på = håller på att , eller ska, träna = vill inte bli störd.

När den friskare höstluften är här så kan jag ge mig iväg lite mer för att träna utanför området. Då är risken för störningar förhoppningsvis mindre. Tills dess får jag väl tråckla fast ett tygstycke med texten "TRÄNAR HUND, STÖR OSS INTE !" på västens rygg. Tanken är i alla fall rolig ! När jag har köpt mig en egen väst så får jag väl undersöka möjligheten att få den texten på ryggen, hihihi !

I eftermiddags hämtade min bror sin tibbehane Bhernard som har varit här nästan en vecka. Jodå, det går rätt bra att ha honom här, men han är en åldrande herre på 13 år som hör ganska illa och mest verkar lulla runt i sin egen lilla värld. Det blir aldrig något gruff eller bråk, fast Maxía kan bli lite bitchig, men stämningen i flocken ändras ganska snart. Först blir alla glada och stojar runt en stund, sedan tjurar Piivo ihop de första två dagarna, samtidigt som Laban är jätteglad och äter som om han aldrig fått mat.

Efter två dagar är Piivo fortfarande ganska tjurig, men inte på ett demonstrativt sätt, Laban börjar dra sig mer undan, och Maxía vill inte heller ha mer kontakt än typ nödvändigt. Maxía och Piivo äter ordentligt som de ska, men Laban vill helst äta ute i hallen. Om han alls äter vill säga, men det finns fler anledningar till det.

Som jag hade bestämt så tog jag ut Laban för en stunds träning i kväll. Jag tänkte att det kunde vara ok att träna bakom nya Carlandra, så vi gick dit.

Det blev ingen bra start alls. Skulle leka igång Laban, men han ville hellre ha koll på omgivningen och sniffade iväg åt ett annat håll. Det var bara till att springa bort en bit och tjoa. Sedan blandade vi rallylydnadsövningar med vanlig lydnad, men Laban verkade mestadels distraherad och ointresserad. Fot gick riktigt bra ändå, vi fick till en inkallning med fot också. Detaljmässigt kunde den vara bättre, Laban drar lite åt vänster för han vet att efter "hit" säger jag "fot". Får fila lite till på den. Efter två "omtagningar" blev det också en bra platsläggning på en minut och ca 5-6 meters avstånd.

Men när jag avslutade träningspasset och gav frihetskommando så hade Laban helt andra planer än att följa med mig !

Ny språngmarsch och till närmaste hyggliga gömställe ! Ganska snart kom Laban springande och började söka. Men när han efter ett kort tag hittade mig stannade han ett par meter ifrån, medveten om att han inte låg bra till eftersom han inte hade följt med direkt. Han vet att han blir "tagen i örat", och det vill han inte. Alltså håller han sig på tillräckligt avstånd för att vara i närheten och ändå undgå att bli tagen i örat. Alltså måste jag lägga om strategin en smula. Med lite lockande fick jag honom att komma lite närmare. Hans misstänksamhet gick inte att ta miste på, för när jag långsamt sträckte ut handen så backade han ett steg tills jag visade att jag inte var ond på honom. På det viset kunde jag komma tillräckligt nära för att klia lite på honom och få på kopplet för att gå hem.

Det är läge att backa lite i träningen.

En knepig detalj med att på grund av sommarvärmen och avsaknad av bil och körkort behöva hålla sig hemomkring för att träna, är att det är nästan omöjligt att undgå löptikar. I synnerhet när tikarna i antal ligger i majoritet här på området. Jag vet att närmaste grannens tik löper just nu, och det är en smula bökigt. Det verkar också som att det är åtminstone en till som löper nu. Jag går och puttrar lite över detta obekväma faktum, och funderar över om vi verkligen ska ha en hanhund till. Den kanske inte alls blir lika medgörlig som Laban faktiskt är. Piivo var före kastreringen ett skräckexempel på hur en hanhund kan bli i värsta fall när han känner av en löptik. Han åt inte, han låg ute på balkongen och suckade, och när vi var ute så dreglade han floder över de väldoftande fläckarna som löpisen lämnat efter sig. Fick han dessutom syn på löpisen han kände doften av så vrålade han rakt ut och kaskadspydde. Laban äter och är precis som vanligt, men utomhus är han väldigt "på".

Tänk om en framtida schäferhane blir som Piivo ? Eller står och ylar ?

En tik måste delas av under löpet. Laban kommer att bli eld och lågor, och Maxía blir en liten ragata av rang. Konflikt kan uppstå eftersom en löpis blir dominant, och Maxía är kastrerad och dominant. Risken finns också att Laban börjar tjuta, eftersom han ju har avelsdebuterat och därmed är en avelshund som fattar vad det är fråga om när det luktar löpis.

Vilket dilemma ! Det tål att sovas på.

Och så har jag lagt till en ny länk, bloggen Sibbamåla Zoo där Carinas tik Yanni, som jag är väldigt förtjust i, berättar om lite av varje i deras vardag tillsammans med snyggingen Dci ( uttalas "disi" ) och energiska rottweilern Gissa, samt en drös katter. Själv sitter jag med ett brett flin och läser om deras eskapader !