Vackra hundar finns i den här världen, och fem sådana var på utställningsträningen i kväll. Jajja, Kenzo, Lordi, och Xoxi, och slutligen lille Laban som med tanke på rastillhörighet tränades lite offside och på ett helt annat sätt.  

De andra fyra är ju schäfrar, och i min uppfattning är det ett långt större projekt att ställa ut sin schäfer än att ställa ut sin tibbe.

Den senare ställer man ju oftast ut för egen maskin, på alla utställningar.

Men sin schäfer visar man själv endast på SKK-utställningar, annars är det dubbelhandling som gäller. En handler springer med hunden som söker efter husse eller matte som springer omkring och gömmer sig lite varstans och ropar på hunden. Kort beskrivet, men för mig känns det som en hel vetenskap, ungefär som när jag först blev introducerad för det här med utställning för ganska många år sedan.

Jag har fått förklarat för mig varför man dubbelhandlar en schäfer, så den delen förstår jag ju, men samtidigt är det svårt att ta in eftersom det i min värld känns lite som..  ...fusk. Men å andra sidan, jag har en ras som inte fordrar dubbelhandling, som ju inte är tillåtet på vare sig specialer eller SKK-utställningar. Med schäfrar är det helt annorlunda, fast det tar nog lite tid innan jag smälter ner själva tillvägagångssättet.  

Och ögongodis fanns det alltså några stycken .

Jag är mycket förtjust i de schäfrar som tränades för utställning, men inte minst är de trevliga också.

Dock är jag helt förlorad varenda gång Elisabeth tar fram sin lille Lordi ! Den unge gossen är nu *räknar efter* i rappet 15 veckor om jag inte är helt fel ute, och han är så kavat och framåt, trevlig och social.  Men det klack till i mig redan när jag såg ett foto av honom som liten femveckorsvalp.

I kväll när han hade hälsat lite på Britt-Christine och hennes två barnbarn så kom han glatt travande mot mig. Jag satte mig på huk och nojsade lite med honom, och han intresserade sig för Labans koppel som jag hade i högerhanden. Laban själv satt vid tillfället i Susannes bil och väntade på sin tur att få komma ut och göra roliga saker tillsammans med matte.  

I min värld är det inte tillåtet för hunden att bita i kopplet, så jag gömde undan det för Lordi som därmed blev blåst på konfekten.

Det blev lite mys och kel också, innan det blev Lordis tur att få lite utställningsträning. Själv satt jag och kände mig ungefär som ett barn på julafton, innan jag reste mig och samlade ihop hjärncellerna till att börja jobba igen så jag kan lära mig ännu lite mer. Jag kan bara hoppas att de små grå jäklarna inte går i strejk.  

Det får de verkligen inte göra, för det finns så mycket mer jag vill och behöver lära mig i schäfervärlden, men när det började svämma över alldeles så tog jag Laban ur Susannes bil och så utställningstränade vi en stund. Det gick nästan klockrent ! Min lilleman var SÅ med på noterna och såg ut att ha riktigt roligt !

Det var bara ett par detaljer, den ena ganska vanlig och synnerligen lätt att få ordning på, nämligen det fria ställandet. Ibland blev Laban lite för ivrig, eller så var jag lite för otydlig.

Den andra detaljen var att jag själv i stunden kände mig så glad och road att jag utan att vara helt medveten om det började göra en lite finurlig vändning från rallylydnaden : jag vänder mig åt vänster och skickar över kopplet från höger till vänster hand ( bakom ryggen ) och hunden ska vända sig åt höger. Kruxet var bara att kopplet nu befann sig i min vänstra hand, så Laban följde bara med runt och hamnade således på fel sida om mig. Men just den vändningen ( rätt utförd ) tänker jag nöta in och använda mig av i utställningsringen också. Slutligen blev det ett perfekt friställande ( = hunden ställer sig naturligt i pose utan koppelpåverkan ) och därefter avslutade vi vår egen lilla session.

Det var intressant att få se lite utställningsträning av schäfer, det är som sagt en HELT annan grej än att visa tibbe !  Och Laban och jag, ja det känns som att vi är redo att ge konkurrenterna en match i ringen, och vi ska göra det med ett stort leende. Uffe och jag pratar om att anmäla till rasspecialen i Söderåkra, men först måste vi lösa transportfrågan dit.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Laban och Maxía på stenen under vilken gamle Pompe vilar. Bilden tagen i april i år.   Ojojoj, nästan 1,5 år sedan jag skrev något sist. Man kan säga att bloggen har fått ligga i träda.    Mycket har hänt under den tiden, t ex vann Laban s...

Nu blev det inte så, jag var så rasans trött att jag till väldigt stor del av helgen har sovit och slappat. Och haft dåligt samvete för hundarna som hade en väldigt tråkig matte. Tanken var att vi skulle ha lite roligt och trevligt tillsammans, jag...

Egentligen har jag inte någon vidare tid för att sitta och klappra, men som vanligt lullar jag i min egna lilla värld och som vanligt blir det en del funderingar. Den här gången funderar jag över Piivo, jag tycker faktiskt lite synd om honom.   ...

Det är inte bara hundars beteende som är intressant att studera. På sistone, inte bara igår och idag, har jag lagt märke till hur folk jag möter beter sig när jag kommer med enbart Maxía, Piivo, och Laban, när jag kommer med nämnda tre och valpen, oc...

  Så här ser hon ut, hon fyllde 4 månader i söndags och bilden är tagen idag. Duktiga handlern Roland Sandström poserar henne.   Jag har haft henne hemma några timmar idag och passat på att hantera och pyssla lite med henne. Med tanke på at...