Vackra hundar finns i den här världen, och fem sådana var på utställningsträningen i kväll. Jajja, Kenzo, Lordi, och Xoxi, och slutligen lille Laban som med tanke på rastillhörighet tränades lite offside och på ett helt annat sätt.  

De andra fyra är ju schäfrar, och i min uppfattning är det ett långt större projekt att ställa ut sin schäfer än att ställa ut sin tibbe.

Den senare ställer man ju oftast ut för egen maskin, på alla utställningar.

Men sin schäfer visar man själv endast på SKK-utställningar, annars är det dubbelhandling som gäller. En handler springer med hunden som söker efter husse eller matte som springer omkring och gömmer sig lite varstans och ropar på hunden. Kort beskrivet, men för mig känns det som en hel vetenskap, ungefär som när jag först blev introducerad för det här med utställning för ganska många år sedan.

Jag har fått förklarat för mig varför man dubbelhandlar en schäfer, så den delen förstår jag ju, men samtidigt är det svårt att ta in eftersom det i min värld känns lite som..  ...fusk. Men å andra sidan, jag har en ras som inte fordrar dubbelhandling, som ju inte är tillåtet på vare sig specialer eller SKK-utställningar. Med schäfrar är det helt annorlunda, fast det tar nog lite tid innan jag smälter ner själva tillvägagångssättet.  

Och ögongodis fanns det alltså några stycken .

Jag är mycket förtjust i de schäfrar som tränades för utställning, men inte minst är de trevliga också.

Dock är jag helt förlorad varenda gång Elisabeth tar fram sin lille Lordi ! Den unge gossen är nu *räknar efter* i rappet 15 veckor om jag inte är helt fel ute, och han är så kavat och framåt, trevlig och social.  Men det klack till i mig redan när jag såg ett foto av honom som liten femveckorsvalp.

I kväll när han hade hälsat lite på Britt-Christine och hennes två barnbarn så kom han glatt travande mot mig. Jag satte mig på huk och nojsade lite med honom, och han intresserade sig för Labans koppel som jag hade i högerhanden. Laban själv satt vid tillfället i Susannes bil och väntade på sin tur att få komma ut och göra roliga saker tillsammans med matte.  

I min värld är det inte tillåtet för hunden att bita i kopplet, så jag gömde undan det för Lordi som därmed blev blåst på konfekten.

Det blev lite mys och kel också, innan det blev Lordis tur att få lite utställningsträning. Själv satt jag och kände mig ungefär som ett barn på julafton, innan jag reste mig och samlade ihop hjärncellerna till att börja jobba igen så jag kan lära mig ännu lite mer. Jag kan bara hoppas att de små grå jäklarna inte går i strejk.  

Det får de verkligen inte göra, för det finns så mycket mer jag vill och behöver lära mig i schäfervärlden, men när det började svämma över alldeles så tog jag Laban ur Susannes bil och så utställningstränade vi en stund. Det gick nästan klockrent ! Min lilleman var SÅ med på noterna och såg ut att ha riktigt roligt !

Det var bara ett par detaljer, den ena ganska vanlig och synnerligen lätt att få ordning på, nämligen det fria ställandet. Ibland blev Laban lite för ivrig, eller så var jag lite för otydlig.

Den andra detaljen var att jag själv i stunden kände mig så glad och road att jag utan att vara helt medveten om det började göra en lite finurlig vändning från rallylydnaden : jag vänder mig åt vänster och skickar över kopplet från höger till vänster hand ( bakom ryggen ) och hunden ska vända sig åt höger. Kruxet var bara att kopplet nu befann sig i min vänstra hand, så Laban följde bara med runt och hamnade således på fel sida om mig. Men just den vändningen ( rätt utförd ) tänker jag nöta in och använda mig av i utställningsringen också. Slutligen blev det ett perfekt friställande ( = hunden ställer sig naturligt i pose utan koppelpåverkan ) och därefter avslutade vi vår egen lilla session.

Det var intressant att få se lite utställningsträning av schäfer, det är som sagt en HELT annan grej än att visa tibbe !  Och Laban och jag, ja det känns som att vi är redo att ge konkurrenterna en match i ringen, och vi ska göra det med ett stort leende. Uffe och jag pratar om att anmäla till rasspecialen i Söderåkra, men först måste vi lösa transportfrågan dit.

För hunden har det ingen betydelse hur man ser ut, däremot hur man är. Hunden är en alldeles naturlig varelse med behov och instinkter.

Inte alltid helt lätt, men väldigt roligt och emellanåt utmanande.

I det mänskliga samhället är det yta som gäller. Man ska vara snygg, man ska ha det allra senaste i prylväg, och helst också vara ett s k modeoffer som klär sig i senaste modet eller kultstilen. Men ok, jag tycker också det är lite kul att titta på kläder när jag väl är inne i sta'n, och vid endast ett enda tillfälle har jag åkt till sta'n utan att ha vare sig kajal eller mascara. Vid några få tillfällen har jag åkt till sta'n iförd mina hundkläder, annars vill jag helst ha mina "finjeans" och någon schyst överdel, jag har väldigt få plagg som kan kallas vardagssnygga.

Och därmed har jag avslöjat den fåfänga som finns kvar hos mig.

Hunden ser inte skillnad på kläder och kläder, bortsett från några detaljer som jacka och skor och att matte för en gångs skull har fixat till håret och piffat till fejset. Men det betyder att matte ska åka någonstans, och då vanligen utan hund. Och så var vi förstås de riktigt snygga kläderna ; kavaj, elegantbyxa, en speciell blus eller skjorta, och för ändamålet speciella skor som kan tänkas passa till övrig outfit, men det är kläder som enbart används på utställning eller någon finare middag hos mina föräldrar.

Hunden fattar att det är något på gång när matte klär upp sig till tänderna, men den förstår inte vad det handlar om eller varför.

Har hunden fått ett bad dagen innan, och blivit fönad och fixad enligt konstens alla regler så börjar den ana att det vankas utställning. Kanske går det upp ett Liljeholmens när matte nästföljande morgon för en gångs skull tar tid på sig inne i badrummet. Men det struntar hunden i, för den är matte densamma ändå, med eller utan spackel och hårstyling, men lite underligt är det allt eftersom matte aldrig annars beter sig på detta vis. Matte brukar klä på sig gamla slitna kläder, och sätta upp håret i en tofs innan det vankas morgonrunda.

Elisabeth berättade en gång för mig att hennes mamma kan säga "det är en fördel att vara ful för då har man inget att förlora när man blir äldre". Jag måste säga att Elisabeths mor är en klok kvinna !

Jag fäste mig vid detta eftersom jag fortfarande har lite fåfänga kvar, men jag behöver inte göra mig vacker för hunden, och det är om sanningen ska fram väldigt bekvämt och behagligt.

Och jag har bestämt mig för att, visst, jag kan använda lite kajal och mascara, men i övrigt ska jag bara vara hel och ren när det vankas utställning. Annars blir det lätt lite konstigt för hunden, och den är mycket viktigare än att under 3-5 minuter vara snygg handler i en utställningsring. Piivo och Maxía bryr sig inte nämnvärt, men Laban verkar inte alls känna sig riktigt bekväm med det. Nästa utställning blir det vanliga jeans eller fritidsbyxor och gympadojor. Och så ska jag leta efter ett specialplagg som enbart används vid utställning.

Huvudsaken är som sagt att man är hel och ren.