Nä, jag ska inte ge upp om Labans spårövningar ännu ( min syn och uppfattningsförmåga är ju en annan sak ). Ska kolla på Amiralen Zoo om de har det vanliga spårgodiset, det var ju slut sist, så kör vi en spårövning till här hemma. Funkar inte det så lägger jag för gott ner spårövningar hemma, åtminstone med Laban. Nej, det är definitivt inte hans fel, han är en duktig och rolig hund att jobba med, men jag har kluddat till det för mycket med honom.

Och så måste jag i möjligaste mån försöka smyga undan lite pengar för att ta Piivo till veterinär. Gissar att en undersökning av hans problematik kostar sedering och röntgen, plus ev medicinering. Minst.

Kommer lätt upp i självrisken, men tycker synd om Piivo och vill absolut veta vad det är för fel ! Varför är han halt och svullen på höger fram ? Varför rör han sig stolpigt bak bitvis ? Har stolpigheten något att göra med hans knän ? ( 1/1 ).

Många frågor, inga svar. Än.

Eller : att spåra, eller icke spåra.

Total träningspaus blev det inte riktigt, för första gången på ganska många veckor förberedde jag en liten spårövning på hemmaplan.

På förra lördagsträningen hade vi lite spårövning, och för mig och Laban gick detta inte alls bra i första skedet så vi fick göra om.

I andra omgången gick det ganska bra, och det blev ett riktigt avslut.

Detta kunde jag göra hemma, så idag tog jag mod till mig, plockade ner för ändamålet nödvändiga attiraljer i träningsväskan, sade "träna" till Laban som glatt kom skuttande, och så begav vi oss mot första ställe som verkade lämpligt. I detta fallet blev det gräset vid containern.

Laban bands vid containern på sådant sätt att han kunde se mig och vad jag gjorde. Selen lades på sin plats någon meter från där jag därefter placerade flaggan. Och så lade jag ett godisspår. Tyvärr inte med det vanliga godiset som var slut vid inköpet av just spårgodis. Detta straffade sig, utöver att Laban blev störd flera gånger. Och i stället för att smaska på spårslutet så fortsatte han att spåra rakt förbi det. Och naturligtvis hade jag glömt plocka upp flaggan när vi gick på spåret. Det blev nödvändigt att arrangera omgång 2, vilket skedde bakom hus 8 där vi för övrigt nästan aldrig går.

Laban bands så han kunde se mig och vad jag gjorde, selen lades på plats, flaggan sattes i marken och godisspåret lades. Denna gången provade jag "det vanliga" godiset. Rutinerna följdes, hunden fick på sig selen, men struntade i flaggan ( som jag denna gång kom ihåg att ta upp ) och tog först spåret. Fortfarande lite störd, men mindre än föregående övning, han tog några godisar och sniffade lätt nonchalant vidare. Vid slutet försökte han först sniffa vidare i min återgång så jag försökte bromsa lite. Resultatet av detta blev att Laban bara sniffade runt spårslutet utan minsta intresse av att äta det. Och där gav jag upp för den gången och beslutade mig för att aldrig mer ha spårövning hemma. Plan B för Laban känns inte långt borta. Kanske är det så att jag varit för optimistisk ? Laban var så duktig från början, det var så roligt med spårövning. Men jag ser inget vidare, jag har ingen aning om var jag lägger spåret så länge jag inte kan se det, men med ambitionen på topp vägrade jag envist att ge upp. Och kanske var det där det började kludda ihop sig.

Målet att tävla i appellklass känns oerhört långt borta för vår del, och kanske måste jag inse och anpassa mig till mina begränsningar som långsamt har börjat gå upp för mig. Det är väl egentligen snarare så att jag har totalvägrat acceptera mina begränsningar och kört så det ryker bara för att bevisa för mig själv att jag FAKTISKT fixar det här. Och Laban var ju så duktig, han älskade spårövningar lika mycket som jag !  Det gör jävligt ont att inse att man kanske måste stryka något som man tycker är roligt.

Som redan nämnts finns en PLAN B. Funkar inte den så finns en PLAN C.  Jag vill ju inte ge upp, det finns mer att göra !

Okej, jag tycker också att det här ser ut som en enda röra av skyltar, och första gången jag hörde ordet "rallylydnad" så tänkte jag : "Jaha ? Ska man springa runt ?"

I mina tankar blev det rally = bilsport = hög fart.

Från och med den 1 juli i år är rallylydnad en hundsport med officiell status, och den har faktiskt två likheter med bilrally. Den ena är att man följer en bana, och den andra är att banan ska genomföras på tid. Men till skillnad från bilrally är rallylydnad en avsevärt mer miljövänlig sport.  

Röran av skyltar på bilderna ovan är faktiskt två banor, en med slalomstation och en med serpentinstation. Lite klurigt men väldigt skoj ! Man ska alltså gå en bana där man följer skyltar som med text och bildillustration  talar om vad man ska göra. Precis som i allting nytt så tar det ett tag att lära sig reda ut begreppen och vad som gäller. Det är alltså inte bara klurigt för hunden, utan även för husse/matte. Det tar på bådas hjärnkontor !  

Laban och jag kan numera gå två banor innan hans lilla kontor stänger för stunden, vi brukar vara med på halva träningen.

Efter halva träningstillfället blir det en halvtimmes paus, husse/matte tar en fika och hunden får vila innan "andra halvlek" börjar. Men vid "andra halvlek" brukar lilleman fortfarande vara lite småtrött, så vi gör lite andra moment i den "vanliga" lydnaden. Det är bra med variation, även en pigg och arbetsvillig ( missförstå mig rätt ) liten hund som Laban behöver det för att inte bli alldeles uttjatad. Laban gillar verkligen att få en uppgift, att göra något, han finner det väldigt positivt att göra saker tillsammans med matte.  

Visst körde vi ett litet pass hemma igår under eftermiddagen, och då kan man ju tro att hunden fått sitt och är nöjd för dagen. Men icke sa Nicke ! Lilla krutgubben Laban var lika glad och förväntansfull när vi gick mot rallylydnadsbanorna på klubben i går kväll !  

Idag blir det träningspaus, vilket kan betyda att lilleman blir lite "spattig". För han stå över mer än två dagar så uppför han sig inte särskilt bra eftersom han inte får tillräckligt med utlopp för sin energi. Då blir det lätt en massa fuffens, till exempel vaktar han mer, och då blir det också en massa onödigt skällande.

I morgon ska vi nog ha Operation intresseväckande för apportbock igen.

Jag har visat Carina Labans lilla apportbock som storleksmässigt är en avsevärd skillnad mot apportbockarna för stora hundar. Själva "designen" på Labans apportbock skiljer sig också en del från den vanligare modellen som ser ut ungefär som en pinne med en kvadratisk träbit i vardera änden. Det första Carina sade vid åsynen av Labans apportbock : "Den ser ut som en dildo !" Och därmed satte hon ord på min tysta uppfattning om designen på den. Apportbocken alltså !