Jajamänsan, det börjar bli läge nu, och efter gårdagkvällens intressanta och lyckade utställningsträning är jag på synnerligen gott humör !  

Förvisso ska vi med ut till klubben ikväll, Laban och jag, men en liten stund till att introducera apportbocken för honom kan ju inte skada.

Nu rör det sig inte om att kasta iväg den så här i introduktionsstadiet, självklart behöver jag nog göra den lite spännande för att Laban ska bli nyfiken och intresserad, men det handlar alltså varken om att kasta iväg den eller smeta in den med leverpastej, för då har man säkerligen gjort bort sig en smula..   

Och så ska jag undersöka möjligheten att ta sig till rasspecialen i Söderåkra. Åtminstone så Laban och jag kommer dit. Vill gärna anmäla dit, men när man inte har körkort och egen bil så måste man ju undersöka transportalternativen först.  

Vackra hundar finns i den här världen, och fem sådana var på utställningsträningen i kväll. Jajja, Kenzo, Lordi, och Xoxi, och slutligen lille Laban som med tanke på rastillhörighet tränades lite offside och på ett helt annat sätt.  

De andra fyra är ju schäfrar, och i min uppfattning är det ett långt större projekt att ställa ut sin schäfer än att ställa ut sin tibbe.

Den senare ställer man ju oftast ut för egen maskin, på alla utställningar.

Men sin schäfer visar man själv endast på SKK-utställningar, annars är det dubbelhandling som gäller. En handler springer med hunden som söker efter husse eller matte som springer omkring och gömmer sig lite varstans och ropar på hunden. Kort beskrivet, men för mig känns det som en hel vetenskap, ungefär som när jag först blev introducerad för det här med utställning för ganska många år sedan.

Jag har fått förklarat för mig varför man dubbelhandlar en schäfer, så den delen förstår jag ju, men samtidigt är det svårt att ta in eftersom det i min värld känns lite som..  ...fusk. Men å andra sidan, jag har en ras som inte fordrar dubbelhandling, som ju inte är tillåtet på vare sig specialer eller SKK-utställningar. Med schäfrar är det helt annorlunda, fast det tar nog lite tid innan jag smälter ner själva tillvägagångssättet.  

Och ögongodis fanns det alltså några stycken .

Jag är mycket förtjust i de schäfrar som tränades för utställning, men inte minst är de trevliga också.

Dock är jag helt förlorad varenda gång Elisabeth tar fram sin lille Lordi ! Den unge gossen är nu *räknar efter* i rappet 15 veckor om jag inte är helt fel ute, och han är så kavat och framåt, trevlig och social.  Men det klack till i mig redan när jag såg ett foto av honom som liten femveckorsvalp.

I kväll när han hade hälsat lite på Britt-Christine och hennes två barnbarn så kom han glatt travande mot mig. Jag satte mig på huk och nojsade lite med honom, och han intresserade sig för Labans koppel som jag hade i högerhanden. Laban själv satt vid tillfället i Susannes bil och väntade på sin tur att få komma ut och göra roliga saker tillsammans med matte.  

I min värld är det inte tillåtet för hunden att bita i kopplet, så jag gömde undan det för Lordi som därmed blev blåst på konfekten.

Det blev lite mys och kel också, innan det blev Lordis tur att få lite utställningsträning. Själv satt jag och kände mig ungefär som ett barn på julafton, innan jag reste mig och samlade ihop hjärncellerna till att börja jobba igen så jag kan lära mig ännu lite mer. Jag kan bara hoppas att de små grå jäklarna inte går i strejk.  

Det får de verkligen inte göra, för det finns så mycket mer jag vill och behöver lära mig i schäfervärlden, men när det började svämma över alldeles så tog jag Laban ur Susannes bil och så utställningstränade vi en stund. Det gick nästan klockrent ! Min lilleman var SÅ med på noterna och såg ut att ha riktigt roligt !

Det var bara ett par detaljer, den ena ganska vanlig och synnerligen lätt att få ordning på, nämligen det fria ställandet. Ibland blev Laban lite för ivrig, eller så var jag lite för otydlig.

Den andra detaljen var att jag själv i stunden kände mig så glad och road att jag utan att vara helt medveten om det började göra en lite finurlig vändning från rallylydnaden : jag vänder mig åt vänster och skickar över kopplet från höger till vänster hand ( bakom ryggen ) och hunden ska vända sig åt höger. Kruxet var bara att kopplet nu befann sig i min vänstra hand, så Laban följde bara med runt och hamnade således på fel sida om mig. Men just den vändningen ( rätt utförd ) tänker jag nöta in och använda mig av i utställningsringen också. Slutligen blev det ett perfekt friställande ( = hunden ställer sig naturligt i pose utan koppelpåverkan ) och därefter avslutade vi vår egen lilla session.

Det var intressant att få se lite utställningsträning av schäfer, det är som sagt en HELT annan grej än att visa tibbe !  Och Laban och jag, ja det känns som att vi är redo att ge konkurrenterna en match i ringen, och vi ska göra det med ett stort leende. Uffe och jag pratar om att anmäla till rasspecialen i Söderåkra, men först måste vi lösa transportfrågan dit.

För hunden har det ingen betydelse hur man ser ut, däremot hur man är. Hunden är en alldeles naturlig varelse med behov och instinkter.

Inte alltid helt lätt, men väldigt roligt och emellanåt utmanande.

I det mänskliga samhället är det yta som gäller. Man ska vara snygg, man ska ha det allra senaste i prylväg, och helst också vara ett s k modeoffer som klär sig i senaste modet eller kultstilen. Men ok, jag tycker också det är lite kul att titta på kläder när jag väl är inne i sta'n, och vid endast ett enda tillfälle har jag åkt till sta'n utan att ha vare sig kajal eller mascara. Vid några få tillfällen har jag åkt till sta'n iförd mina hundkläder, annars vill jag helst ha mina "finjeans" och någon schyst överdel, jag har väldigt få plagg som kan kallas vardagssnygga.

Och därmed har jag avslöjat den fåfänga som finns kvar hos mig.

Hunden ser inte skillnad på kläder och kläder, bortsett från några detaljer som jacka och skor och att matte för en gångs skull har fixat till håret och piffat till fejset. Men det betyder att matte ska åka någonstans, och då vanligen utan hund. Och så var vi förstås de riktigt snygga kläderna ; kavaj, elegantbyxa, en speciell blus eller skjorta, och för ändamålet speciella skor som kan tänkas passa till övrig outfit, men det är kläder som enbart används på utställning eller någon finare middag hos mina föräldrar.

Hunden fattar att det är något på gång när matte klär upp sig till tänderna, men den förstår inte vad det handlar om eller varför.

Har hunden fått ett bad dagen innan, och blivit fönad och fixad enligt konstens alla regler så börjar den ana att det vankas utställning. Kanske går det upp ett Liljeholmens när matte nästföljande morgon för en gångs skull tar tid på sig inne i badrummet. Men det struntar hunden i, för den är matte densamma ändå, med eller utan spackel och hårstyling, men lite underligt är det allt eftersom matte aldrig annars beter sig på detta vis. Matte brukar klä på sig gamla slitna kläder, och sätta upp håret i en tofs innan det vankas morgonrunda.

Elisabeth berättade en gång för mig att hennes mamma kan säga "det är en fördel att vara ful för då har man inget att förlora när man blir äldre". Jag måste säga att Elisabeths mor är en klok kvinna !

Jag fäste mig vid detta eftersom jag fortfarande har lite fåfänga kvar, men jag behöver inte göra mig vacker för hunden, och det är om sanningen ska fram väldigt bekvämt och behagligt.

Och jag har bestämt mig för att, visst, jag kan använda lite kajal och mascara, men i övrigt ska jag bara vara hel och ren när det vankas utställning. Annars blir det lätt lite konstigt för hunden, och den är mycket viktigare än att under 3-5 minuter vara snygg handler i en utställningsring. Piivo och Maxía bryr sig inte nämnvärt, men Laban verkar inte alls känna sig riktigt bekväm med det. Nästa utställning blir det vanliga jeans eller fritidsbyxor och gympadojor. Och så ska jag leta efter ett specialplagg som enbart används vid utställning.

Huvudsaken är som sagt att man är hel och ren.

Nu börjar jag äntligen bli trött !  Sitter här och ugglar lite, jag är ju en riktig rugguggla, hahaha   

Nä, ska strax ut med hundarna för natten, ligistgrannen och hans ligistkompisar har börjat röra på sig igen så förhoppningsvis skäller inte hundarna inatt. Det har hänt att de farit upp och skällt några gånger när ligistgrannen och hans ligistkompisar har varit särskilt livliga.

De springer upp och ner i trappan, rycker i trappräcket så det dånar i hela uppgången, de pratar inte direkt med små bokstäver heller, så varenda käft i uppgången hör dem. Grannen mittemot har blivit hotad med laser, det ska upp i rätten på fredag. Ska försöka ta mig dit.

Dags att traska ut med hundarna, sedan blir det en dusch, eller varför inte ett bad ? Det återstår att se, klockan börjar bli mycket och i morgon måste jag till apoteket, ska tvätta på eftermiddagen, och framåt kvällen blir det lite utställningsträning. På torsdag kväll bär det av till klubben, och då tänkte jag ta Laban med mig. Har fått en uppgift, och inför den fick jag en idé, men eftersom det ju handlar om hund så känner jag mig inte helt tvärsäker på vilken av Piivo och Laban som är lämpligast att involvera. Jag får klura på det lite till, de är ju så olika ! Fast Piivo är i slutänden lite känsligare. Asch, jag tror det blir Laban !

Nattinatti !

Så där ja, nu har jag lagt upp några länkar som jag gärna delar med mig av. Min hundvärld består av tibbar och schäfrar, varför länkarna bortsett från SKK är direkt kopplade till dessa raser.

Jag tänkte att jag inte skulle länka till alla möjliga sidor bara för att ha en massa länkar, och så fick det bli.

Länkarna Bio-Bios, Lill Tibben's, och Vanessan går till mina hundars respektive uppfödare.

Mannos är Elisabeths och Kjells kennel varifrån vi ska ha den framtida schäfern. Jag är väldigt förtjust i typen och den starka mentalitet deras hundar har, och jag tycker väldigt mycket om Elisabeth och Kjell, de är toppen enligt min åsikt !   

Foto övre : Vanessan Gösta, "Laban", och Mannos Lordi, "Lordi" som vid fototillfället var 12 veckor.

Foto nedre : Laban och Mannos Yanni, "Yanni". Den senare är kamrat Carinas hund. Jag är mycket förtjust i Yanni och håller tummarna att allting klaffar : den stora önskan är att den framtida schäfervalpen är undan just Yanni.  

Jag känner att jag efter att ha sett foton av 2 av 3 av Labans fina döttrar undan Lill Tibben's Zees The Day, Gullie, vill visa upp honom lite ordentligt även här på bloggen.

Foto på dottern Lill Tibben's Keeper Of Hope, "Kitsi", finns på Pamélas blogg, http://lilltibbens.se.

Lite längre ner på samma blogg finns även ett foto på kullsystern Lill Tibben's Keeper Of Memories, "Beckie", i sällskap med sin black and tanfärgade kompis Cookie. Tyvärr vet jag ingenting om Labans och Gullies tredje dotter, Lill Tibben's Keeper Of Light.

I alla finare sammanhang såsom utställning, heter Laban Vanessan Gösta och har regnummer S46008/2009. På SKK Hunddata finns fakta om bl a hälsa och meriter, för den som är nyfiken.

De tre vackra porträttbilderna är tagna av Tina Johansson, www.tillyhills.se/

Och i kväll var det dags att ge sig iväg till klubben. Jag hade sagt att Piivo skulle få följa med i kväll, och så blev det.

Carina plockade upp oss vid kvart i fem, och så bar det av mot för Piivo en hel del nyheter.

Bortsett från att gossen i fråga kan vara både lat och tjurig så var han ganska duktig, men han tycktes ibland undra om det jag ville att han skulle göra verkligen var nödvändigt. Det var mycket roligare att under inkallningsövningen dra en repa över appellplanen.   

Slutligen fick vi dock ett bra resultat, men det krävdes lite mer lock och pock.  

Det är minsann inte det allra lättaste att lära en 4-årig tibetansk spaniel vad man vill att den ska göra, men jag försöker verkligen ta upp tråden där jag släppte den när han var unghund. Tyvärr har han blivit lite för självständig, så man får försöka ha lite fingertoppskänsla för vad som kan funka med den specifika hunden i fråga. Piivo är en underbar hund, supersnäll, supersocial, men också väldigt självständig. Det gäller att vara lite finurlig, och inte för bestämd för då tjurar han ihop och lägger av. Det är inte bra att vara för snäll och mesig heller, för då testar han gränserna så det står härliga till.  

 Från MacGyver, som är slut nu, tillbaka till hundlivet.

Får ju låna en sådan där praktisk träningsväst av kamrat Carina, och började spåna lite i det där med förväntan och förknippanden hos hunden. Laban vet att när jag tar fram buren så ska vi åka till något han tycker är roligt, och då blir han  förväntansfull  eftersom han förknippar sin bur med att vi ska åka någonstans och göra sån't som han tycker är roligt och positivt. Han så att säga vet att vi ska göra något roligt och positivt, buren är en första signal om detta.

Den andra signalen är när jag tar på mig västen, då vet Laban att vi ska träna. Man kan nog säga att det blir signalen att vi ska starta med det positiva och roliga som han förväntar sig redan när jag plockar fram buren ur förrådet. Den allra första signalen som han förknippar med att vi ska någonstans där vi ska göra positiva och roliga saker är egentligen när jag plockar ner träningsväskan från hatthyllan, och lägger ner vattenflaska, sele, och spårflagga i den. Men det räcker oftast med att jag tar ner väskan, då vet Laban att vi ska iväg på roliga positiva saker och lägger sig för att vänta in klarsignalen, som är när jag tar hans koppel och kallar till mig honom. Då börjar han bete sig som om han inte kan komma iväg fort nog, hela hunden "ler" och ger intryck av att vara lycklig.

Detta ovan beskrivna är alltså vad som sker med Laban när vi ska iväg på lydnadsträning.

Tänk om jag skulle försöka skapa samma förväntan hos honom när det kommer till utställning ?  Vad jag menar är att han kan ha hur mycket championkvalité som helst, men den lägger domaren inte märke till om hunden inte syns i ringen. En medelmåttig hund med utstrålning och tydlig rastypisk självmedvetenhet fångar mycket lättare domarens uppmärksamhet och gillande eftersom den syns i ringen.

Att vara glad och positiv mot hunden i ringen är a och o, och så får vi absolut inte glömma kroppsspråket : att se ut som en vinnare, att vara övertygad om att man har den vackraste hunden. Räta på ryggen och LE ! Okej, nu pratar jag alltså om att visa tibetansk spaniel, men att räta på ryggen och lägga upp ett stort smajl när man visar schäfer är nog heller aldrig fel. Men detta har jag möjlighet att studera närmare på onsdag då schäfergänget har utställningsträning. Och så kan jag gå lite offside för att träna iaf Laban. Kanske kan jag ta med de andra två också ? Men det känns lite tveksamt..

Piivo blir ju väldigt skällig och lätt blockerad, eller också lägger han ner fullständigt, han gillar inte utställningsträning, en faktisk utställning är mycket bättre enligt herr Piivos åsikt. Maxía behöver inte tränas, hon har det där med utställning i blodet. När hon vill.  

Nu gled vi ifrån ämnet en smula. Jag tänkte alltså på det här med träningsvästen, som för Laban betyder att vi ska starta det roliga och positiva, lydnadsträningen.

Tänk om jag skulle avlägga visit i diverse second-handbutiker som finns, för att försöka få tag i ett plagg som används enbart vid utställning ? Ett plagg med minst två fickor där man kan ha lite godbitar och kanske någon rolig leksak. Avsikten är naturligtvis att bygga upp samma förväntan för utställning som inför lydnadsträningen.

Det är reklampaus i den gamla serien MacGyver.

Nu blir jag säkert idiotförklarad som erkänner att jag gillar att glo på den gamla serien, men man glor ju inte på nå't man inte gillar.

I dagens avsnitt har helyllekillen MacGyver blivit indragen i en synnerligen helvriden historia som känns löjligt skrattretande, men underhållningsvärdet är faktiskt rätt högt, hihi