Det går väl aldrig att gissa vad detta inlägget handlar om. Eller ?

Tog hundarna på en sväng mot ängen för att de skulle få rasa av sig och ha lite godissök.

Alla skötte sig jättebra, och Piivo försökte inte ens rymma.

Men när jag en stund efter signal att godissöket var slut började gå mot punkten där kopplen åker på igen och det är dags att gå hem, så satte Piivo och Laban igång med ett bus.

Tja, de kan väl få kuta av sig en runda till, tänkte jag.

Men då såg jag signalen. och det var redan för sent. Jag fick hejd på Laban som snart kom springande tillbaka mot mig och Maxía, men Piivo försvann som en avlöning tvärs över kolonilotterna. Att springa iväg och gömma sig var lönlöst, Piivo befann sig i "jag-skiter-väl-i-er"-

läget. Det blev till att vänta. Och vänta. Och vänta. Till slut blev det för mycket för Laban som gav sig på ett rymningsförsök som han efter mycket om och men inte fullföljde. PUH !

Det började bli skumt ute, och jag tackade mig själv för att jag iklätt både mig själv och hundarna reflexväst, det skulle bli lättare att upptäcka Piivo.

Jag tänkte att han nog hade dragit bort till den kolonilotten där ett gäng utlänningar håller på att bygga något som för tankarna till ett fårstall.  Jag hade sett dem redan när vi var på väg mot ängen, och hoppades att de inte hade lockat till sig Piivo för att gulli-gulla med honom, då skulle han ju bli "belönad" för sitt tilltag. Eller, ve och fasa, tänk om de skulle stjäla honom ! Det allra värsta vore förstås om det kom en bil och körde över honom ! Jag kopplade Maxía och Laban, tvingade ner så mycket is jag kunde i magen och började gå hemåt. Jag var förstås orolig, och därmed arg. Vi kom ner mot utlänningarnas kolonilott, runt vilken jag hade fått syn på en reflexväst som rörde på sig. Piivo ! Ha ! Nu jävlar har jag dig, tänkte jag och band snabbt fast Maxía och Laban i en skylt som stod ganska lägligt till.

Utlänningarna ropade och visade mig i vilken riktning Piivo hade gått. Jag tackade så mycket, och ilsken som en hel bisvärm klafsade jag iväg på Piivojakt.

PIOING ! SMACK ! Jag hade plötsligt snubblat på en sabla stålvajer och befann mig därför kravlande i leran, högljutt svärande en outtryckligt lång och ful ramsa över såväl rymmarhund som stålvajer. MORRRR ! Vid det laget var jag ilsken som två bisvärmar..

På nytt hade Piivo försvunnit ur sikte, jag kravlade mig ändå upp på fötter igen och klafsade vidare. Men ingen Piivo. Det hade blivit nästan mörkt, uppgiven och mäkta retlig insåg jag mitt nederlag och tog mig ut på grusvägen igen. Jag ville bara hoppa upp och ner, stampa i marken och skrika som en barnunge som inte får sin vilja igenom. Piivo verkade vara puts väck, jag stod med hans tomma koppel i handen. Som avreaktion drämde jag kopplet i marken och svor ännu en outtryckligt lång och ful ramsa om rymmarhunden !

Då började Maxía skälla. Hon skällde på det där viset hon kan göra när Piivo har stuckit och hon vill kalla på honom. Skall. 2-4 sekunders tystnad. Skall. Tystnad, o s v.

Kugghjulen började röra på sig och jag fick en idé. Maxía hade ju vid några tidigare tillfällen fått söka efter rymmaren. Då hade hon också startat med skall. Sååå...

Alltså gick jag bort till Maxía och Laban, pratade lite med Maxía, och så frågade jag henne med lågt, förväntansfyllt tonfall "vaar är Piivo ?"

Hon stirrade uppmärksamt på mig, så jag tog av henne halsbandet samtidigt som jag upprepade frågan på samma sätt som tidigare. Jag tog ett lätt grepp om henne, satte mig på huk. Maxía var på helspänn. "Vaar är Piivo ?" Pekade med hela handen i den riktning jag senast hade sett Piivo, och så släppte jag Maxía som for iväg som skjuten ur en kanon !

Jag kunde se att hon sökte med alla sinnen, och kort därefter uppfattade jag att de tycktes leka.

Jag stod lugn vid kanten av grusvägen, avvaktade för att invänta rätt läge d v s när leken har lugnat sig en smula. Så visslade jag. Maxía kom direkt, och ungefär en meter bakom henne kom Piivo. Han såg ut som att han väntade sig glädje och jubelrop, men berömmet gavs till Maxía och Piivo själv fick en tillrättavisning som hette duga ! Matte tog honom i hamapan, lutade sig fram mot honom och spände ilsket ögonen i honom, morrandes "var i helvete har du varit !?"

Varpå det blev koppel på för att gå hem i lugn och ro.

Piivo hade helt uppenbart förstått budskapet, för resten av kvällen har han "bett om lov" för allt möjligt, och huvudsakligen hållit sig i närheten av mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Laban och Maxía på stenen under vilken gamle Pompe vilar. Bilden tagen i april i år.   Ojojoj, nästan 1,5 år sedan jag skrev något sist. Man kan säga att bloggen har fått ligga i träda.    Mycket har hänt under den tiden, t ex vann Laban s...

Nu blev det inte så, jag var så rasans trött att jag till väldigt stor del av helgen har sovit och slappat. Och haft dåligt samvete för hundarna som hade en väldigt tråkig matte. Tanken var att vi skulle ha lite roligt och trevligt tillsammans, jag...

Egentligen har jag inte någon vidare tid för att sitta och klappra, men som vanligt lullar jag i min egna lilla värld och som vanligt blir det en del funderingar. Den här gången funderar jag över Piivo, jag tycker faktiskt lite synd om honom.   ...

Det är inte bara hundars beteende som är intressant att studera. På sistone, inte bara igår och idag, har jag lagt märke till hur folk jag möter beter sig när jag kommer med enbart Maxía, Piivo, och Laban, när jag kommer med nämnda tre och valpen, oc...

  Så här ser hon ut, hon fyllde 4 månader i söndags och bilden är tagen idag. Duktiga handlern Roland Sandström poserar henne.   Jag har haft henne hemma några timmar idag och passat på att hantera och pyssla lite med henne. Med tanke på at...