Jag måste vara uppriktig : gamle Bhernard får gärna vara här, men det är riktigt skönt att ha ett par fria dagar !

Idag tog jag tillfället i akt att ta en härlig långpromenad över Spandelstorp-Hässlegården.

Både jag och hundarna behövde det, det var längesedan vi tog en långpromenad och dessutom låg mitt blodsocker alldeles för högt. Det betyder att kroppen far illa och att konditionen blir rejält försämrad, så jag visste att promenaden skulle bli lite extra ansträngande. Vid normal blodsockernivå har jag hyfsad kondis.

Det var riktigt skönt väder, halvklart till molnigt, runt 4 plusgrader och kylig vind. När vi kommit en bit i pissallén ute i Spandelstorp kopplade jag loss Laban. Det går bra att ha honom okopplad, visst kan han stanna och dröja kvar vid en intressant doftande fläck i marken, men när han upptäcker att vi andra har fortsatt gå så kommer han snabbt kutande. Det går också bra vid hundmöten när han är okopplad, tack vare en trevlig kontaktövning som Carina visade mig för ett tag sedan. Dessutom är inte Laban särskilt svårstyrd.

Övningen går ut på att hunden ska belönas för rätt beteende. Finns utrymme så går man lite åt sidan, gömmer godis i händerna ( som man håller rakt ut eller bakom ryggen ) och kommenderar "sitt". När hunden sitter och tar ögonkontakt belönas den med godis. Maxía och Piivo är faktiskt bättre på den övningen än Laban, han är lite tittig.

Under promenaden fick vi hela tre hundmöten att träna detta på, och det gick riktigt bra !

Väl hemma på Carlandra igen så fick hundarna och jag ungefär samtidigt syn på deras hatobjekt Rasmus som var på väg ut med sin matte. De gick åt samma håll som vi, men jag verkade ha agerat i tid för hundarna följde snällt med i vändningen jag gjorde, de satte sig även fint och tog ögonkontakt utan att bry sig det minsta om Rasmus , som började försvinna utom synhåll.

Jag kräver av hundarna att de ska sitta kvar tills jag tar deras koppel och säger till dem att följa med. Maxía gillar inte idén att sitta kvar, men bröderna Eskilson är duktiga.