Förra veckan gick i flitens tecken. Alla tre hundarna blev badade och i ordninggjorda, lakan, filtar, och fällar byttes, det plockades och städades. Fram till igår värkte hela kroppen, men vad fan bryr jag mig om att mitt diabetesteam hytter med pekfingret och förmanar mig "det får inte göra ont".

De menar att jag inte får göra sådant som framkallar smärta och belastar diabetesreumatismen.

Men det skiter jag i ; hemmet städar inte sig självt och matkassar har inga ben. Hundar måste badas och borstas, förvisso finns det mig veterligt inte mindre än 3 hundsalonger i sta'n ( K9 Trim, 2len, och Fina Hund ), och jag skulle gärna betala för att få hundarna riktigt badade och rejält urborstade om jag hade de medlen.  Och själv vill jag inte vara nå't slags porslinsdocka, jag har bestämt mig för att köra så det ryker så länge jag bara håller för det. Vissa saker måste man göra, och andra saker gör jag bara för att det är roligt.  Hushållsarbete måste göras, hundar är roligt. Min njurläkare har sagt att jag visst får bygga muskler, och tack vare det har jag återupptäckt muskler som jag inte trodde mig ha längre. WOW, what a feeling !

Idag tog jag med hundarna till Ekebacken för att borsta dem ute i det fria. Det bar sig inte bättre än att det låg glasskärvor på platsen vi brukar vara, med ett par fasta bänkar och fast bord i perfekt höjd för att undvika ryggproblem. Hmmm, var skulle vi då hålla hus för ändamålet ?

Kom att tänka på en vanlig bänk som finns en liten bit därifrån, dock skulle jag behöva sitta ner på bänken och ha hunden stående framför mig på densamma, så det kunde bli lite bökigare.

Men bänken var kall och jag hade inget som helst sittunderlag, så jag fick väl både hemorrojder och "blåsgitarr" på köpet. När jag tröttnade på att frysa om baken så fick jag snällt stå lite framåtlutad över hunden. Maxía och Piivo har inga problem med att ha matte stående lätt böjd över sig, men Laban känner sig inte bekväm med det. Han signalerar tyst och stilla, men jag förstår vad han talar om för mig och är tydlig med att signalera ingen fara. När jag efter avslutad pälsvård släppte ner honom på marken igen blev det ett fasligt glatt skuttande och dansande på bakbenen. Samma beteende som han visar när jag har haft honom halvliggande i famnen och torkat honom på mage och tassar efter en promenad i skitig väderlek.

Och så har jag blivit lite nanny åt en valp till. Jag var lite nanny/lektant åt den och ett kullsyskon ett par veckor när de var omkring 8-10 veckor gamla, så det är en av de valpar jag har berättat lite om här, och nej, det är inte "Nocke-pocken".

Nå, den här valpen var som liten riktigt kavat och framåt, den bossade över sitt kullsyskon och jag upplevde den som hård. Blev den uppmärksam på att jag plötsligt knallade iväg en bit så var den snabbt ifatt mig, och den var nästan alltid först fram när jag lekte kurragömma med dem.

Jag lekte lite med dem, lade mig på marken och lät dem kasta sig över mig vilket de nästan alltid gjorde med liv och lust. Just den här valpen satte sig gärna mellan mina knän ( både när jag stod och satt på huk ) , och började så smått agera plåsterlapp. Jag tänkte att den verkade väldigt förig. När jag kom för att ta ut dem var den alltid först fram att hälsa mig välkommen, och när jag gick igen protesterade den mer eller mindre högljutt.

Den är lite annorlunda idag, men det är en helt annan historia.

I morgon ska jag ta ut den och den andra lilla extraglansen på tillvarons guldkant, och det ser jag verkligen fram emot !