Tiden rusar iväg, men jag tycker att just 2011 hann inte mer än börja förrän det var slut. Sommaren försvann i ett nafs, hösten bara blåste förbi. Innan vi visste ordet av var det 1 advent, och nu helt plötsligt är det 2012.

De senaste tre dagarna har lilla Laban varit styv i korken. Ordentligt styv i korken dessutom.

I förrgår hade jag inte riktigt ögonen med mig när jag stod och delade godis inför promenaden, Laban satt ute i hallen och verkade fundera på om det nya godiset torkad njure verkligen var ätligt.

Han satt och tittade på godisen som låg framför honom. Maxía och Piivo var hos mig i köket, men jag missade att Piivo hade traskat ut mot hallen för att möjligen kunna stjäla Labans godis.

Detta blev jag varse om när jag plötsligt hörde hur Piivo och Laban rök ihop, men i det läget handlade det om resursförsvar. Piivo är inte svår, han vill egentligen inte slåss utan viker sig direkt efter att ha försökt försvara sig. Det är ytterst sällan han inte släpper det helt och försöker spänna sig. Laban har däremot fått en ganska god portion av deras farfars humör, skillnaden är bara att Laban faktiskt, om än motvilligt, till slut ger sig för övermakten d v s mig.

En liten stund senare skulle vi gå ut, Piivo var låg och Laban försökte fortfarande spänna sig.

Vår lilla tur började med en spännig Laban och en låg Piivo som helst höll sig så långt ifrån som kopplet räckte. Turen slutade med att gossarna var vänner igen, Piivo hade fattat mod och spännigheten hade runnit av Laban.

I går när vi åt frukost fick hundarna varsin bit skinka. Bhernard, som hade tillbringat även natten hos oss, låg under bordet och hade en bit skinka framför sig. Då såg jag hur Piivo slank in under bordet, gissningsvis ett försök att stjäla Bhernards skinkbit, och Laban for efter honom som en oljad blixt. Det gick mycket snabbt. När jag hade krånglat mig ner på golvet såg jag att Piivo vänt sig bort från Laban som gick till angrepp gång efter gång. Jag greppade honom rejält i hampan och drog ut honom underifrån bordet, sedan höll jag honom i hampan tills han lugnade ner sig.

I eftermiddags small det igen. Jag satt på Facebook och spelade mitt nuvarande favoritspel, Uffe kom från köket där han sett Piivo ligga och tvätta sina tassar, och plötsligt hördes ett omisskännligt vrål där utifrån. Bortsett från att det inte fanns något att fajtas om så var scenariot detsamma. Piivo stod vänd bort från Laban som gick till angrepp gång på gång. Resolut greppade jag Laban i hampan och satte ner honom i BIA-bädden i vardagsrummet. Men det är inte slut där, det gäller att hålla ett öga på honom så han inte får tillfälle att gå på igen.

Det drog ihop sig till att gå på tur. Piivo var låg och Laban var en spännfis, men som i förrgår så hade allt runnit av dem när vi kom hem och de körde race genom hela lyan. Ordningen var återställd, åtminstone den här gången.

Nu har jag sagt till Uffe att nästa gång, som det förhoppningsvis inte blir, så skall stridspitten i fråga stängas ut i köket ögonaböj ! Det är det enda raka att göra. Man får inte vara med i flocken om man inte uppför sig. Vargar slåss när det handlar om en flock, alltså det kommer en ny varg som vill konkurrera ut den gamla ledaren. Den som vinner fajten blir ledare för flocken.

Tamhunden har samma beteende när det gäller konkurrens om mat, tikar, etc. Alltså resurser.

Vi människor vill inte ha något bråk bland våra hundar, och vi vill inte ha de veterinärkostnader som kan uppstå i ett slagsmål mellan två hundar. Vi håller de två åtskilda eller omplacerar den ena av dem. I det vilda får den svagaste ge sig, liksom ett ungdjur som är uppstudsigt, eller den äventyrslystna som ger sig av på egen liten utflykt och återkommer till flocken men finner sig utstött eftersom den inte har hållit sig till de andra.

Alltså, den som muckar blir utestängd i köket, vilket i det vilda är detsamma som att bli utstött.

Skillnaden är att den uppstudsiga tamhunden släpps in i flocken igen när den uppför sig ordentligt.