Det är kul med hundhålligång, och tempot är högt nu.

I det egna lilla gänget händer det en del, jag försöker få undan åtminstone en dag i veckan för träning och aktivering, och så har vi lilla valpen som ska ha sitt.

Toppen enligt min mening, det här är fjärde veckan på raken som jag mår riktigt bra och jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har haft en så lång må-braperiod, men jag har kul och älskar det jag gör.

Att jag har fått förtroendet att vara nanny åt valpen gör ju inte saken sämre.

Förra veckan fick Laban lite träning och det gick riktigt bra, men fortfarande går läggande under gång mycket bättre än sättande. Jobbar lite på att lära in backande och ställande. Det senare förstår han i utställningssammanhang, men i linförigheten blir det en annan sak. När jag stannar under pågående moment "fot" så ska han vanligtvis sätta sig, och säger jag "stå" när vi stannar så verkar han helt oförstående. För honom är "stå" detsamma som att ställa sig jättefint framför mig. Vi för fila på det.

Piivo fick ett godissök, och Maxía fick leka med sin älskade boll. De är ju uppfostrade som sällskaps- och utställningshundar och är inte alls på samma nivå som Laban. Men på ett sätt tycker jag att det är ganska behagligt med de lättsamma aktiviteterna som Maxía och Piivo får.

Det är uttömmande för dem, de verkar trötta och nöjda.

Men jag tycker verkligen att det är jätteroligt att jobba med Laban, han är oftast väldigt med på noterna. Fast vi får inte träna för mycket, då tröttnar han.

I torsdags och fredags var Laban med mig ute med valpen. Tyvärr var Laban lite trött och smågrinig när vi var ute i fredags, så när valpen ville leka så blev han förbannad på henne.

Precis som dagen innan fick han gå mycket okopplad men när vi går mot hemväg så blir det förstås koppel på.

Vi passerade längs kolonilotterna och jag noterade att det unga paret och deras jappespets var på en av dem och tänkte att det var trevligt att de skaffat sig en lott att pyssla lite med. Jag noterade också att deras hund var okopplad, den började springa mot oss. Jag vet att hunden är väluppfostrad och att paret har gått någon kurs med den. Det verkade tyvärr inte så just i den stunden då matte kom sättande efter hunden och skrek för full hals efter den. Jag bara fortsatte gå med Laban och valpen. Den andra hundens matte fortsatte skrika efter sin hund, så jag förstod att den fortfarande var strax bakom oss. Jag kastade en blick över axeln och såg att hunden tvekade ett ögonblick innan den fortsatte följa efter oss. Att nonchalera den hade vi uppenbarligen ingenting för, och vad är det mest naturliga att tala om för en utomstående individ att den inte är välkommen? Så jag vände mig mot den och gjorde mig stor och hotfull samtidigt som jag röt till på den för att markera missnöje. Hunden stannade upp, snodde runt och började springa tillbaka mot sin matte. Den hade fattat budskapet.

Samtidigt som jag vände mig om för att fortsätta gå hörde jag hundens matte typigt kläcka ur sig "så moget då!" Inombords smålog jag för mig själv och tänkte "det är bra att du kan nå't".

Nästa tanke var: "din instruktör är tydligen inte lika bra som mina mentorer".

Under hela scenariot hade Laban och valpen uppfört sig klanderfritt och jag kände mig mycket nöjd och stolt över dem.

I lördags när jag gick förbi det unga parets lott igen hade jag bara Maxía och Piivo med. Paret och deras hund var där då också. Hunden såg på oss men gjorde ingen ansats att springa fram, och mina hundar brydde sig inte om den heller.

Just den dagen hade jag tänkt att Maxía och Piivo skulle få rasa av sig på ängen, men vågade inte chansa med tanke på att den andra hunden utgjorde en störning för Piivo som sannolikt skulle springa dit och det skulle betyda att jag gjort bort mig och förtjänat en rejäl skrapa. Nä, så roligt skulle vi inte ha så efter några ögonblicks funderande beslöt jag mig för att vi skulle gå upp i backen i stället.

Det var med ett visst nervpirr jag släppte upp Maxía och Piivo för att de skulle få springa och leka, det var första släppet på ganska många veckor och det brukar betyda att Piivo tar sig vissa friheter.

Men ingenting hände. Piivo rymde inte.

Han kom när jag kallade. Det var snarare Maxía som försökte dra en repa på egen tass,

men det gick att avstyra så hon kom glatt skuttande mellan buskar och snår.

Laban och jag körde lite back to basic med kontakt- och följaövningar. Det är lätt att glömma bort den delen, men det är alltid bra att gå tillbaka lite då och då

Mer uppdateringar kommer, tiden tickar iväg lite för fort just nu.

Piivo och valpen kom ytterligare underfund med varandra idag. Först ville Piivo inte alls vara med, men när han insåg att han inte skulle komma längre än kopplet räckte så var det bara för honom att typ gilla läget.

Valpen är som sagt av den intensiva typen, och idag ansträngde hon sig verkligen om möjligt ännu mer för att få igång sin nya kompis. Hon slickade, noppade, visade sig ofarlig, sprang runt honom, och verkade inte alls förstå varför han inte ville leka. Vi gick en sväng runt bostadsområdet, solen sken och det var riktigt varmt. Bland annat därför stannande vi till vid kortsidan på ett av husen, och jag upptäckte att jag hade tagit på mig en för tjock jacka.

Valpen försökte med samma redan beskrivna beteende på nytt få igång Piivo att leka med henne.

Piivo använder sällan morranden och skällande när han tillrättavisar, han använder sig huvudsakligen av kroppsspråk och minspel, så även nu. Han var fullständigt ointresserad.

Valpen gav sig dock inte utan började skälla. Jag lät henne göra det, och till slut tröttnade Piivo och skällde tillbaka. Valpen tystnade och verkade lite förvånad, men snart var hon igång med lekinviter igen. Till slut började Piivo tröttna rejält och morrade. Jag tänkte att det var bra att han sade ifrån. Valpen tittade förvånad på sin kompis, och jag bestämde mig för att vi skulle fortsätta gå. Vissa saker måste hundar få ta hand om själva ( så länge det inte rör sig om tjafs och slagsmål ), men nu blev det läge för mig att gå in och genom att fortsätta gå ge en hint om att det roliga var slut. Över lag gick vår lilla runda i övrigt ändå ganska städat till och det var en tydlig förbättring jämfört med rundan i fredags. Det verkar rätt klart mellan Piivo och valpen, men det finns tillfällen då jag kan tycka att Piivo är alldeles för snäll. Valpen har dock fått positiva intryck.

På torsdag och fredag är det Labans tur att träffa valpen. Det ser jag med spänning fram emot, Laban är familjens busfrö men i grunden en försiktig natur. Dock tror jag att eftersom valpen är en schäfer så kommer nog Laban över en eventuell osäkerhet ganska snart. Han har ju på regelbunden basis vistats mycket bland just schäfrar och tycks förknippa dem med något väldigt positivt, och vi får inte glömma att hans "flickvän" Yanni är just en schäfer som han får glädjefnatt över att se.

Laban är ju också en väldigt dominant liten herre med starkt resursförsvar som till och med Maxía kan vika sig för om resursen är tillräckligt attraktiv för Laban.

Han är också väldigt signalsäker.

På måndag, om en vecka alltså, blir det Maxías tur. Med tanke på hennes ragatiga sida så är jag lite nervös, men jag har en idé om hur jag ska få det att fungera på bästa möjliga sätt. Inledningsvis lär jag säkert behöva plocka min lilla ragata minst en gång, men när hon uppför sig så ska det belönas och på så sätt blir valpen positiviserad för henne.

Men först är det alltså Labans tur att träffa valpen, och det ska bli spännande !

Efter att i 4,5 år ha haft endast mobilkamera så har det nu äntligen kommit en riktig kamera !

Efter att ha läst instruktioner och plockat lite med den så bar det förstås av till Ekebacken för att ta lite bilder. Det var vackert väder, alltså perfekt läge med solsken från klar himmel.

Hundarna poserades en efter en och sensationellt nog var Maxía riktigt samarbetsvillig, hon som oftast är näst intill omöjlig att få bra bilder på.

Piivo och Laban var som för det mesta inte särskilt svåra, och totalt fick jag ett ganska stort antal bilder av vilka jag blev nöjd med de flesta. Tyvärr kan jag inte visa dem här eftersom de är uppladdade på laptopen, men så småningom ska jag koppla om från den här stationära till laptopen så kan jag visa lite bilder här.

I torsdags nedkom min favoritschäfertik Yanni med hela 8 välskapta valpisar med könsfördelningen 4 + 4. Jag har hoppats och planerat att kunna köpa en valp ur den kullen, men nu blir det inte så och självklart kändes den vetskapen tung och ledsam.

Samtidigt har jag haft, och har, det stora nöjet och förtroendet att vara valpisnanny och det är synnerligen uppiggande ! Den yngsta av valparna är så kul och helskön att ha och göra med, bitvis en riktig liten tuffing men som sagt helskön !

Nu håller vi på att tutta ihop valpen med dessa tre, jag kommer att vara hennes extramatte och ta hand lite om henne så hon kommer att bo här åtminstone bitvis. För min del får hon hemskt gärna vara här JÄMT !

Uffe har sett henne och vill förstås träffa henne åtminstone nå'n gång för att lära känna henne lite innan hon kommer hit.

Uffe har semester vecka 14, och vad vore då smidigare än att introducera valpen för oss som helhet ? Den veckan ska han ju inte upp i Arla morgonstund och ta sig iväg till jobbet, då är det inte heller en katastrof om det skulle bli lite stökigt med hundarna ( läs: Maxía ) under någon natt.

Valpen och jag känner ju varandra, så det främsta projektet just nu är som sagt att tutta ihop henne med mina hundar. Piivo och valpen fick bekanta sig i fredags. Det gick bra tycker jag, även att inledningen blev lite skakig för Piivo som först inte visste riktigt vad han skulle tro om den livliga unga kompisen som presenterades för honom. Valpen i sin tur verkade i sin iver samtidigt en aning förundrad över den egendomliga varelsen som tydligen var en hund i alla fall. Efter en stund gick vi en liten promenad tillsammans, vi gick en väg där det bl a finns en sten i ca 45 graders vinkel. På denna sten brukar mina hundar knalla upp och speja lite, och så brukar det vankas godispussar. Alltså knallade Piivo upp på stenen även denna gång, men denna gång hade han en styck busig schäfervalp med sig upp. Jag blev lite förskräckt, valpar har ingen som helst avståndsbedömning och stenen är ganska hög. Det blev till att improvisera, så jag jollrade till på hundarna för att få deras uppmärksamhet, gav Piivo en snabb godispuss ( som förstås väckte valpens intresse ) och visade honom ner från stenen. Sedan jollrade jag till lite mot valpen igen och visade ner henne från stenen och kom direkt att tänka på A-hindret så jag visade henne med låg hand mot marken. Promenaden fortsatte på ett lite lugnare sätt, Piivo slappnade av allt mer och valpens intresse för honom var inte längre lika intensivt.

Det hade enligt min mening gått riktigt bra.

Jag tror att Piivo ska få följa med även i morgon, men jag funderar även på Laban. Jag tycker ändå det känns bäst att valpen får träffa sina nya kompisar en och en vid ett par tillfällen vardera.

Maxía lär ju vara ett kapitel för sig, jag misstänker att jag får ta på mig hökögonen. Valpen är livlig, och Maxía har väldigt starka åsikter om saker och ting. Nå. det kommer också att gå.

Förra veckan gick i flitens tecken. Alla tre hundarna blev badade och i ordninggjorda, lakan, filtar, och fällar byttes, det plockades och städades. Fram till igår värkte hela kroppen, men vad fan bryr jag mig om att mitt diabetesteam hytter med pekfingret och förmanar mig "det får inte göra ont".

De menar att jag inte får göra sådant som framkallar smärta och belastar diabetesreumatismen.

Men det skiter jag i ; hemmet städar inte sig självt och matkassar har inga ben. Hundar måste badas och borstas, förvisso finns det mig veterligt inte mindre än 3 hundsalonger i sta'n ( K9 Trim, 2len, och Fina Hund ), och jag skulle gärna betala för att få hundarna riktigt badade och rejält urborstade om jag hade de medlen.  Och själv vill jag inte vara nå't slags porslinsdocka, jag har bestämt mig för att köra så det ryker så länge jag bara håller för det. Vissa saker måste man göra, och andra saker gör jag bara för att det är roligt.  Hushållsarbete måste göras, hundar är roligt. Min njurläkare har sagt att jag visst får bygga muskler, och tack vare det har jag återupptäckt muskler som jag inte trodde mig ha längre. WOW, what a feeling !

Idag tog jag med hundarna till Ekebacken för att borsta dem ute i det fria. Det bar sig inte bättre än att det låg glasskärvor på platsen vi brukar vara, med ett par fasta bänkar och fast bord i perfekt höjd för att undvika ryggproblem. Hmmm, var skulle vi då hålla hus för ändamålet ?

Kom att tänka på en vanlig bänk som finns en liten bit därifrån, dock skulle jag behöva sitta ner på bänken och ha hunden stående framför mig på densamma, så det kunde bli lite bökigare.

Men bänken var kall och jag hade inget som helst sittunderlag, så jag fick väl både hemorrojder och "blåsgitarr" på köpet. När jag tröttnade på att frysa om baken så fick jag snällt stå lite framåtlutad över hunden. Maxía och Piivo har inga problem med att ha matte stående lätt böjd över sig, men Laban känner sig inte bekväm med det. Han signalerar tyst och stilla, men jag förstår vad han talar om för mig och är tydlig med att signalera ingen fara. När jag efter avslutad pälsvård släppte ner honom på marken igen blev det ett fasligt glatt skuttande och dansande på bakbenen. Samma beteende som han visar när jag har haft honom halvliggande i famnen och torkat honom på mage och tassar efter en promenad i skitig väderlek.

Och så har jag blivit lite nanny åt en valp till. Jag var lite nanny/lektant åt den och ett kullsyskon ett par veckor när de var omkring 8-10 veckor gamla, så det är en av de valpar jag har berättat lite om här, och nej, det är inte "Nocke-pocken".

Nå, den här valpen var som liten riktigt kavat och framåt, den bossade över sitt kullsyskon och jag upplevde den som hård. Blev den uppmärksam på att jag plötsligt knallade iväg en bit så var den snabbt ifatt mig, och den var nästan alltid först fram när jag lekte kurragömma med dem.

Jag lekte lite med dem, lade mig på marken och lät dem kasta sig över mig vilket de nästan alltid gjorde med liv och lust. Just den här valpen satte sig gärna mellan mina knän ( både när jag stod och satt på huk ) , och började så smått agera plåsterlapp. Jag tänkte att den verkade väldigt förig. När jag kom för att ta ut dem var den alltid först fram att hälsa mig välkommen, och när jag gick igen protesterade den mer eller mindre högljutt.

Den är lite annorlunda idag, men det är en helt annan historia.

I morgon ska jag ta ut den och den andra lilla extraglansen på tillvarons guldkant, och det ser jag verkligen fram emot !

Just det. Min bror flyttade ju för en månad sedan, en månad tidigare än jag hade fått uppfattning om, och därmed har jag inte gammelhunden Bhernard här längre om dagarna.

Jag känner mig jätteelak som berättar detta nu, men när jag vant mig vid att inte behöva knalla bort för att hämta gammelhunden så kändes det riktigt skönt. Jag kan lägga mer tid på mina egna små troll som är unga och pigga på lite aktiviteter och orkar med en rejäl långpromenad.

Men jag har aldrig gjort avkall på att vara lite nanny och lektant åt de schäfervalpar som blivit kvar hos Elisabeth lite längre än sina syskon. Det har varit riktiga höjdpunkter !

Nu hjälper jag till med en som hon valt att behålla, men eftersom jag lovat att inte ta bilder och publicera dem på Facebook så kommer jag inte att visa dem här heller, och därför vill jag också vara lite diskret när jag berättar lite om den. Men valpen och jag har lite roligt ihop på våra rundor, vi leker och har lite kontaktövningar, den har fått förbud att uppföra sig illa, och gott uppförande belönas med lek och kel. Nu håller jag på att lära den att ta kontakt, "be om lov", när vi ska ut och in genom dörren och att jag ALLTID går först. Jag har samma regler för mina egna, de ska "be om lov" när vi ska ut genom ytterdörren och porten, när vi ska in genom ytterdörren, när de får mat, när de får tuggis eller kex efter kvällsmaten, etc, etc.

Enkla saker som samtidigt är bra kontaktövningar.

I morgon ska jag få gå med valpen på hundprommisen, och det ser jag verkligen fram emot !

På hemmaplan däremot vankas det pälsvård på de egna hundarna. Piivo är den som egentligen sköts bäst eftersom han MÅSTE borstas oftare än Maxía och Laban, annars lär jag få lägga några timmar åt gången för att reda ut hans ulliga pälsmassor. Håller jag bara efter så behöver jag bara reda ut "skräpområdena" då och då, d v s under magen, på benen, och baktill.

Maxías päls är kort, tjock, och åtliggande, men man får ur henne en faslig massa päls när man borstar henne ! Fy för den lede säger jag bara, man blir lika förbluffad varenda gång ! Dessutom är hon kittlig, och uppför sig därefter. Det är alltså inte helt lätt att borsta henne, men kamma går bra.

Laban har korrekt tibetansk spanielpäls och är därför väldigt lätt att sköta. Lille herrn är dock en aaning speciell att få tag på, så ska man vårda honom gäller det att fånga honom i rätt ögonblick eller efter promenaden behålla kopplet på så att han inte kommer någonstans och kan springa iväg för att gömma sig. Jag vill både för hans och min skull helst undvika att få en trängd situation såsom att försöka få tag i honom under soffan. Laban blir stressad och osäker, och jag får ännu ett tandavtryck i näven. Bättre att undvika sådana situationer.  Just nu ser lilla Laban ut som en rugguggla och ska därför få en ordentlig genomgång av pälsen i slutet av veckan. Borste, schampo, och fön lär få jobba på högtryck, men nu ska jag först se till att Piivo blir riktigt i ordninggjord.

Åtminstone i min värld. I lördags åkte jag med Elisabeth, Britt-Christine, och duktiga handlern Rolle till schäferspecial i Varberg. Med i bilen var en av de fyra från Elisabeths uppfödning som var anmälda till utställningen, och det var ingen mindre än Nocke..

Från början skulle jag åka med och agera nanny till Elisabeths nya valp Zeta, som uppfödaren skulle överlämna på utställningen, men det föll sig så att jag blev utan den arbetsuppgiften.

Däremot fick jag som tidigare lektant ta hand om Nocke när han var klar i bedömningen, och det var mig en ära även det. Nocke är namnet jag använde på honom under den tid jag hjälpte till och var lektant åt honom och hans syster Noelle. Egentligen heter han Mannos Noak, och i sin nya familj heter han Harry. Men för mig är han alltid Nocke, eller Nocke-Pocken, och det är vad han lystrar på inför mig. I sin familj och för Elisabeth lystrar han till Harry.

Men jag måste berätta om Nockes hälsningsceremoni, som är densamma sedan jag skulle vara lektant åt honom och Noelle för andra gången. I lördags när vi kunde hälsa på varandra en stund var det precis likadant. Jag hade även träffat honom på utställningsträningen en vecka tidigare, så det hade inte hunnit gå särskilt lång tid. När jag satte mig på knä och sade "Nocke !" så kastade han sig över mig, och eftersom vi befann oss i ett ridhus så blev jag dessutom full av grus. Att han i pur glädje öppnar gapet och greppar lite över mitt ansikte och lämnar en och annan reva bryr jag mig inte ett smack om, jag är mer rädd om glasögonen..

Piivo gör ju likadant ibland, men han är ju en smula mindre så hans gap räcker bara över min mun. 

Förhoppningsvis får jag även i fortsättningen se Nocke lite då och då.

Själva utställningen var låååångt ifrån vad jag är van vid !  På tibbeutställningar används på sin höjd lite godis eller en skojig pipleksak för att få sin hund att ge det där lilla extra.

På schäferutställningen fick man se upp för att inte bli nersprungen av hjälphandlern som kutade runt utanför ringen, ropade på hunden, och använde sig av mer eller mindre högljudda leksaker. Det var en ljudvolym jag aldrig tidigare varit med om på någon utställning, men så låter det alltså på schäferspecial. Ringens utformning var något jag heller aldrig hade varit med om, och schäfrar visas UTANFÖR ringen, altså på ringside. Enda gången schäfern är I ringen är när domaren ska känna igenom den och kika på tänderna. I rörelse ska hunden visas utanför.

Måste bara se schäferbedömning på någon SKK-utställning också.

Det har varit en väldigt söt och god karamell att suga på och njuta av, det blev många nya intryck !

I går och idag har det varit gammelhundsledigt, så jag har kunnat göra lite mer med mina egna.

Idag knallade vi bort till ridklubben och hoppades kunna låna ett av deras två ridhus för att träna lite. För Laban var det förstås lydnad och rallylydnad som gällde, Maxía skulle få leka med sin älskade boll, och Piivo skulle få leta lite godis och ha utställningsträning.

I ett ridhus brukar det finnas vissa attiraljer avsedda för hoppträning, bland annat cavalettibommar som man kan bygga hinder av  eller ha liggande på marken och låta hästen trava över. Det senare är bra för hästens balans, tänk om man kan använda den principen för en liten hund men som istället får hoppa över bommarna på marken ?

Så jag lade tre bommar med lagom avstånd mellan varandra för att en liten hund skulle kunna landa på andra sidan bom 1, ta ny sats och fortsätta över bom 2 och 3. Detta blir en slags balansövning även för en hund, det krävs en del fokus.

Och så lade jag ut konerna för att köra lite slalom.

Jag band hundarna nedanför läktaren, där skulle de inte se vad jag gjorde och skred till verket. Först bommar och konor till Labans träning, sedan gömde jag Maxías ena boll lite lämpligt så hon skulle få leta upp den ( den andra har jag i fickan ), och slutligen fixade jag ett godissök till Piivo.

Han skulle bli först ut, annars står han bara och tjuter något förskräckligt. Det bar sig inte bättre än att när Piivo hade vimsat runt efter godiset en stund öppnades dörren till ridhuset och två tjejer frågade om det var ledigt. Jag svarade att det var ledigt, att jag bara tränar mina hundar men kan flytta på mig. Tjejerna svarade att de kunde använda ena halvan av ridhuset så kunde jag ha den andra. Jag blev jätteglad och tackade så mycket, varpå jag kopplade Piivo så tjejerna kunde gå in med sin häst, som förvisso var hundvan och Piivo bryr sig ju inte om hästar heller, men för säkerhets skull. Detta betydde dock att godissöket blev avbrutet, halva ridhuset var för litet att köra både godissök och bollsök, så vi fortsatte direkt med utställningsträningen.

Piivo har varit på utställning i ridhus vid några tillfällen, att det inte fanns någon publik brydde han sig inte om, för miljön i övrigt var densamma. Så jag fick springa ! Den goda f'én verkade ha svängt med sitt trollspö, för Piivo sträckte upp sig och började kliva runt på sitt gamla vanliga utställningsmanér, det är bara för en annan att dra på sig racerskorna och springa efter ! Piivo har ett otypiskt långt, elegant, och kraftfullt steg som ser superflott ut i ringen, men som mest för tankarna till en arabhäst än en tibetansk spaniel. Rasen ska ha snabba brådskande rörelser.

Piivo är förvisso full av fel, men han har en utstrålning som heter duga, han är snygg, och han bara ÄGER när han kliver in i ringen.

Maxías tur, förlängt flexikoppel på för nu skulle det lekas med boll ! Och Maxía for runt som en vessla efter sin boll, det bara rasslade till i flexit så hade hon gjort en attackdykning !

För att försvåra det hela lite så lät jag henne hoppa över bommarna ett par gånger för att ta bollen. Javisst, hoppa ut för att hämta bollen var helt ok tyckte Maxía, men varför hoppa tillbaka när man kan springa runt ? Typiskt tibetansk spaniel, räknar ut saker på nolltid.

Även Maxía fick lite utställningsträning, och hon gjorde också fint ifrån sig.

Till slut blev det dags för Little Big Man att göra entré i manegen, och det gjorde han gladeligen !

Han var uppeldad och förväntansfull, visste vad vi skulle göra.

Ögonen lyste på honom och han såg väldigt glad ut !

Med tanke på att Laban glodde förundrat på hästen i andra ändan av ridhuset så bestämde jag mig direkt att för säkerhets skull strunta i det fria följet idag, men det var också det enda som behövde strykas.

Linförigheten gick bra, läggande och sättande under gång blev riktigt snyggt, och idag var han JÄTTEDUKTIG på att backa !

I rallylydnaden tränade vi först på att han ska sitta kvar när jag går runt honom, det är ett litet krux eftersom han vill följa efter mig när jag går runt. Nå, jag vet hur jag ska lösa det.

Konorna hade som sagt lagts ut med tanken att köra lite slalom. Laban tycker att slalom inte är någon höjdare, det är mycket roligare att gå serpentiner ! Därför hade jag planerat in en dubbel slalom med tysksväng innan tillbakagången.

Laban lullade bara med när vi gick slalom ut, men blev bra på alerten när det vankades tysksväng, och höll sig på alerten hela vägen tillbaka. Han behövde helt enkelt lite nyheter !

Sedan blev det dags för bommarna. Första rundan gick jag med honom, sedan skulle jag ha honom till att själv skutta över bommarna men det gick inte alls. I den här övningen är det jättebra att använda flexikoppel tycker jag.

Hmm...

Jag hade Maxías bollar kvar i fickan, tänk om jag skulle prova..?

Således kastade jag bollen över bommarna, Laban var snabbt efter när den hade landat bakom tredje bommen. Han sniffade först lite misstänksamt på bollen innan han bestämde sig för att ta den och hoppa tillbaka. Hela hunden sken som en sol när han kom hoppande över bommarna och fram till mig för att överlämna bollen. Vi hade fått en apportering, men meningen hade inte varit att han skulle hämta bollen, bara vilja hoppa över bommarna och vilja hoppa tillbaka på kommando.

Laban började se trött ut. Lite svårare saker som att backa, köra tysksväng i dubbelslalom, och hoppa över tre bommar för att hämta sin boll hade tagit på hans lilla huvud så det var rätt läge att avsluta.

Så jag baxade undan cavalettibommarna, plockade ihop mina konor, tog mina hundar och gick hemåt. Det började skymma, och jag hade varit förutseende och tagit med reflexvästar till både mig och hundarna. De kom väl till pass nu.

Som till exempel att jag ska börja jobba lite grann, och det är verkligen något att se fram emot då det är lätt att bli lite "fyrkantig" av att lulla omkring och bara jollra med hundarna.

Igår hade vi dock lite aktivering nere på ängen, och det tog så hårt på lilla Laban att han sov flera timmar när vi hade kommit hem !

Men från hund till jobb nu. Jag ska börja jobba på ett nystartat bolag eller vad man ska säga, som heter Billigast.me Det kommer att sträcka sig över hela vårt avlånga land och har en modern och spännande grundidé som känns hållbar. Själv har jag fått någeot av en ansvarsposition, och jag måste säga att det känns lite pirrigt, och till min stora glädje är det ett vad jag kallar ett "vanligt" jobb.

Billigast.me pressar priserna och behöver mätare och säljare över hela landet.

Vill du ha lite extra slantar eller jobba ihop din egen lön så  kolla in länken nedan :

http://www.billigast.me/countdown/

I går hade Piivo något som verkade vara en dålig magdag, och ännu en gång tänkte jag på det där med foder. Det är väldigt lätt, ibland väldigt lätt, att skylla på fodret.

Piivo äter nu endast Nordic special+, det innehåller enligt vad jag kan se ingenting som kan vara allergiframkallande för hund. Vete, majs, soja, nada av dessa ämnen. Det enda godis han får är torkad njure, och kexet efter kvällsmålet är utbytt mot en bit torkad vom. Kanske har han haft en liten reaktion för att han ibland när jag gör mina frukostmackor får en liten bit ost ?

På helgen brukar de få lite leverpastej när vi har ätit frukost, och kaviar brukar också vara väldigt populärt.

Vi får stryka detta helgfrosseri och byta ut godsakerna mot njure eller vom.

Men igår morse lade jag märke till att det lät lite från Piivos mage så jag blev förstås lite orolig, men han åt inte gräs när vi var ute vilket var en lättnad samtidigt som det förvånade mig en smula.

Likadant när de fick sin frukost, först tvekade han lite men så började han äta. Inte lika glupskt som han brukar men han tömde sin skål ordentligt. Jag drog slutsatsen att han ändå mådde ganska bra. Dessutom var magen mjuk när jag kände på honom längs sidorna, men jag blev ändå lite mer vaksam.

När vi var ute på eftermiddagen fick vi ett hundmöte med en schäfer eller schäferblandning. Laban blev så glad att han närapå studsade på stället, Maxía och Piivo däremot gick igång och började skälla som tokar, men till slut hade jag fått kontakt med allihop. Det brukar belönas med godis. Piivo fick torkad njure som godis. Först ville han inte ha, men beslöt sig snart att ändå tugga i sig den. Därefter började han bete sig lite som att han mådde illa och hade lite ont i magen.

Han krökte ryggen lite grann samtidigt som han sträckte fram hals och huvud och började låta som att han skulle kräkas. Annars när han ska kräkas så går han stelt och drar med sig bakänden, men nu stod han alltså stilla med krökt rygg, och vad jag kunde se och höra så fick han inte upp något. Han lyfte huvudet igen och såg olyckligt på mig. Ryggen var fortfarande krökt, jag försökte få honom att gå med oss andra och efter några steg med ännu krökt rygg verkade obehaget släppa och han rörde sig som vanligt igen.

Han krökte lite på ryggen en gång till under vår lilla runda, men eftersom han körde race med Laban när vi kom hem så var det nog inte så farligt.

Han åt sin kvällsmat som vanligt, och som vanligt när han fick sin torkade vom så sprang han iväg för att tugga i sig den.

Eftersom det under dagen hade glurpat och låtit lite från hans mage så låg jag en stund under kvällen med örat mot hans mage och lyssnade. Det verkade vara ett smärre krig där inne, oj vad det glurpade och bubblade ! Plötsligt blev han lite orolig och lyfte huvudet. Ljudet som kom från honom lät inte direkt som ett rapande, mer som ett flytande. Sedan hoppade han ner från soffan,

ställde sig under soffbordet med lätt krökt rygg och med hals och huvud sträckt som tidigare. Han harklade sig ett par gånger och jag tänkte att han nog fått lite sura uppstötningar ? Sedan rätade han upp sig och gick ut i hallen, jag gjorde mig beredd att kliva upp från soffan och ta ut honom. Men han stannade i köksöppningen, verkade fundera lite innan han gick mot skålen för att dricka. Efter en stund kom han tillbaka och lade sig i BIA-bädden. Det lät lite från hans mage och jag började fundera. Ska en hundmage låta så mycket ? Det verkade uppenbart att gossen Piivo inte var helt tip-top. Han verkade på något sätt lite avslagen.

För att stilla min nyfikenhet lyssnade jag även på Maxìas mage. Den var tyst, och jag gissade att en hundmage ska vara tyst.

Hade Piivo möjligen haft lite gasbildning och sura uppstötningar ? Har detta möjligen något samband med hans magsjukdom för några veckor sedan, och vad orsakade egentligen själva magsjukdomen ? Röntgen visade inte på något främmande föremål, och varken Maxía eller Laban hade varit eller blev sjuka.

Jag fortsätter ge honom specialkost utan allergiframkallande ämnen och är lite observant.

Sedan kom jag att tänka på hans farmors kullsyster som under sina sista levnadsår gick mer eller mindre konstant med krökt rygg. Hon var lätt överviktig dessutom. Eftersom hon senare slutade äta så togs hon till veterinär med misstänkt livmodersinflammation och genomgick därför operation. Därefter omplacerades hon till en ensam äldre herre som är en bekant till familjen.

Hunden blev otroligt bortskämd. Och fet eftersom hon fick en kost som är långt ifrån hundvänlig.

Hon gick fortfarande med krökt rygg.

Efter något år hos mannen blev hunden plötsligt akut sjuk och togs i ilfart till veterinär som konstaterade átt hundens mage var i så dåligt skick att det inte fanns något att göra. Dessutom hade hon fått diabetes.

En avkomma till denna tik har emellanåt liknande symtom med känslig mage, som även kan bero på stress eftersom hon lever i en familj med två små pojkar som på många pojkars vis är väldigt aktiva.

Jag tänker alltså på en eventuellt ärftlig faktor som inte heller får uteslutas.